Sett i backspegeln – Ett samtal mellan mor och dotter om fertilitetsbehandling

Hur är det att vara anhörig till någon som genomgår fertilitetsbehandling? Och hur kan även den mest öppna och ärliga relationen förändras under behandlingen när det plötsligt blir ett för känsligt ämne?


This article is also available in:

Dansk,

Norsk


Skrevet af:

Ninna Koefoed

09. juni - 2022


Jag har länge funderat på hur jag bäst skulle kunna belysa några av de dilemman som nära familjemedlemmar upplever när de vet att en nära anhörig genomgår fertilitetsbehandling. Det kan ibland vara svårt att ge en verklig bild av de tankar, reflektioner och känslor som kan uppstå i relationen mellan den person som är i behandling och dennes närmaste. Särskilt om det är svårt att förstå processen och de känslomässiga påfrestningar man kan uppleva när man genomgår fertilitetsbehandling.

Som tur är har jag en modig och tuff mamma som gärna ställde upp på att prata om sina tankar och känslor när vi var i behandling. Min förhoppning är att du kan använda den här artikeln för att skapa en bra grund för ett samtal med dina närmaste.

Här är vår egen berättelse från den tiden.

Min mamma: Vad var det som var svårt för dig i förhållande till mig som din mamma under behandlingen?

Jag: Det var svårt för mig att förklara för dig, tror jag, vad det var som vi gick igenom. Det var båda enklare, praktiska delar av behandlingen som ”nu tar jag den sprutan, och sen tar jag den sprutan osv.”. Men det var också den känslomässiga delen som jag nog inte riktigt själv hade ett grepp om under processen. Alltså hur mycket det påverkade mig. Jag tror inte att jag var bra på att förklara den delen eller involvera dig i mina känslor.

Jag: Var det svårt för dig att stå bredvid mig som nära anhörig?

Min mamma: Jag hade i alla fall svårt att förstå det. Jag förstod inte vad det var du gick igenom. Och så här efteråt känner jag mig väldigt skyldig till hur lite jag engagerade mig. Och när det är sagt, anser jag också att det är en privatsak. Du och jag har inte alltid pratat om sex och sexliv, eller varför ni inte lyckas utan hjälp. Det är en mycket privat fråga som jag upplever är svår för mig som förälder att engagera mig i på ett naturligt sätt.

Jag: Men kunde ni inte märka att vi var ledsna över det?

Min mamma: Jo.. Ja, det kunde jag. Jag kunde märka det, men jag tror att jag var rädd för att ta upp det. Jag tyckte att det var svårt att hantera det faktum att det var så privat och samtidigt ville jag involvera mig i er. Jag tror att det var ett svårt dilemma och en balansgång. Jag visste inte hur mycket ni ville att vi skulle involvera oss.

Jag tror att er smärta gick upp för mig en kväll när Christian berättade om allt. Och att han försökte skämta lite om det. Det var då jag insåg hur allvarligt det var.

Jag: Varför ställde ni då inte fler frågor till oss efter den kvällen?

Min mamma: jo Ninna, jag tror att det var svårt för oss som föräldrar att fråga mer om det. Att fråga om den sexuella delen... Det är ju liksom eran egen sak. Det är svårt att hitta balansen mellan när vi visar intresse och när vi blandar oss i för mycket. Och jag tycker fortfarande att det är en privatsak att göra barn.

Jag kan berätta för dig att när jag har sagt vad du gör med Foreningen RO har jag fått höra, så sent som förra helgen: ”De är också i fertilitetsbehandling och jag känner andra som är i fertilitetsbehandling”. Det berör så många människor och det startar ett helt annat samtal om jag till exempel lyfter fram syftet med Foreningen RO. Vi får några andra samtalsämnen och bryter tabun.

Jag: Det är ju många som beskriver att de upplever att det är tabu att vara i fertilitetsbehandling. Kanske är det likadant för anhöriga. Tycker du att det är tabu att vara anhörig till någon som genomgår fertilitetsbehandling?

Min mamma: Nu i efterhand får jag verkligen dåligt samvete. För jag tycker faktiskt att jag inte har engagerat mig. Och jag förstod inte hur omfattande det har varit för er. Jag har verkligen lärt mig att inte vara för rädd för att fråga.

Jag: Undersökte ni då vad det innebar att vara i fertilitetsbehandling?

Min mamma: Nej, det gjorde vi faktiskt inte. Och det är inte alls likt oss. Det dröjde faktiskt länge innan jag sa det högt. Det är aldrig något vi aktivt har berättat för någon i vårt nätverk. Och varför vet jag faktiskt inte.

Jag: Nej, det är faktiskt konstigt. För om man ställer sig själv frågan ”Vad är det för fel med att genomgå fertilitetsbehandling?” är svaret att det inte finns något fel med att genomgå fertilitetsbehandling. Det är trots allt en folksjukdom och drabbar många människor.

Min mamma: Precis! Det är inget fel med att ha diabetes heller – och det pratar man om. Men jag tror att det för oss var en kombination av rädsla för ett känsligt ämne och respekt för varandras privatliv. Jag tycker att det är väldigt privat. Eller jag brukade tycka det. Jag tror inte att jag tycker att det är lika privat längre. Men ändå så är det ju i ett slags privat gränsland. Men vi borde prata mer om det. När vi berättar om din process med att starta Foreningen RO, oavsett i vilket sammanhang, kommer det fram massor med berättelser från folk... Och jag tycker att det är väldigt tankeväckande att så många människor drabbas av det och att så få pratar om det.

Jag: Så om du skulle ge ditt bästa råd till de mammor som just nu sitter där ute som anhöriga, vad skulle det vara?

Min mamma: Jag skulle definitivt säga: Engagera dig och säg att du gärna vill prata om det. Fråga aktivt om det är något ni behöver prata om. Fråga hur ditt barn mår i allt som pågår. Det är en så viktig fråga. Och så är mitt råd att man försiktigt ska våga kliva över den gränsen och våga fråga. Och våga göra sig tillgänglig.

Min mamma: Jag upplever ju egentligen att vi har varit riktigt bra på att prata om en massa saker. Så varför har vi inte pratat om det här?

Min mamma: Vad var din upplevelse som någon som var mitt i behandlingen?

Jag: Jag tror bara att vi upplevde att en stor del av konversationen stängdes ner lite grann. Om jag till exempel sa till dig att vi skulle påbörja den andra behandlingen, blev svaret: ”Superbra, det kommer nog att lyckas den här gången ... Det är vi säkra på.” Stängd. Och då var det liksom det, och sen pratades det om något annat. Och det var ju i all väl mening eftersom du ville ta hand om oss och ville oss väl, men för oss kändes det extremt ensamt att man inte riktigt lyssnade på oss.

Min mamma: Ja, jag får så ont i magen när du berättar det... Jag kan knappt hantera det. Det är helt enkelt dåligt. Man måste sätta sig ner och säga: ”Vill du prata om det? Ska vi gå en promenad? Behöver du gråta?” Det som också ligger i det är att man som förälder går miste om den sorgebearbetning som ingår i processen. Jag känner faktiskt att jag har stängt mig själv ute från vissa saker. Och det är tufft. Men jag kan inte göra om det. Jag kan bli klokare.

Jag: Det är okej, mamma. Vi klarade det. Och vissa saker hade jag kanske inte involverat dig i ändå. Det kan jag inte svara på. Jag minns när vi berättade att vi skulle påbörja fertilitetsbehandling. Det förstod du, för du hade själv väntat längre på att bli gravid. Men sen gick vi vidare in i en annan process som var svår att förstå.

Min mamma: Jag vill bara säga att jag verkligen är ledsen att jag inte har engagerat mig mer. För jag kan inte göra om det.

Jag: Tack mamma. Jag är uppskattar verkligen att du säger det. Nu hjälper det här förhoppningsvis andra som är i situationen just nu.

Min mamma: Precis, och det betyder också mycket.

Det var ett samtal vi inte hade haft på länge. Och jag hoppas att den ger dig en inblick i hur viktigt det är att stämma av med varandras förväntningar under ett sjukdomsförlopp – oavsett om det handlar om fertilitetsbehandling eller någon annan sjukdom. För faktum är att vårt nätverk är viktigt för oss när vi befinner oss i en utsatt situation. De känner oss och kan ge det stöd vi har behov för om vi bara vågar prata om det. Min mamma och jag har en väldigt nära relation och vi kan prata om det mesta. Men just under den period då jag genomgick fertilitetsbehandling upplevde vi båda en distans. Lyckligtvis hittade vi tillbaka till varandra igen. Jag önskar för dig att du också får möjlighet att ha dessa goda samtal med dina nära och kära. Det kan vara en enorm gåva för dig – även i framtiden.

Vill du läsa mer?

Personliga berättelser

Emelie: ”De ville inte hjälpa mig längre och rådde mig att vända mig utomlands och göra äggdonation”

Emelie och hennes partner påbörjar en utredning strax före Emelies 43-årsdag, direkt hos en privatklinik. Här går de igenom 4 misslyckade IVF-försök innan läkarna ger dem råd om äggdonation utomlands.

15. marts - 2022

wawa fertility

Skelbækgade 2, 6 sal

København V

CVR: 41507349

Sociala medier

  • Facebook
  • Instagram

Data- och sekretesspolicy