Sandra om det svåraste med att genomgå behandling: ”Att acceptera att inte veta hur allt ska gå.”

Sandras partner är född som kvinna men lever nu som man och de har därför alltid vetat att de kommer behöva hjälp med att bli gravida. Ändå kom det som en överraskning hur tuff den resan skulle bli.

Skrevet af:

Sara-Lisa Schuster-Rossel

Personliga berättelser

08. december - 2021


Efter 5 misslyckade inseminationer tar läkarna reda på att det inte är fri passage i Sandras äggledare och att hon och hennes partner därför behöver påbörja en IVF-behandling i stället.

När och hur träffade du din partner?

Vi träffades genom en gemensam vän för ungefär 15 år sedan. Man kan säga att vi blev hopparade av henne. Till en början var vi vänner men efter ett år ungefär övergick det till något mer och vi blev ett par.

Innan utredning, behandling och allt det där – vart var ni då i livet?

Vi både hade fasta jobb och bodde i en lägenhet. Relationen var stabil och vi la vår mesta tid på våra jobb, djur och träning.

När uppstod de första tankarna om att vilja bli föräldrar?

Det var min partner som nämnde att han ville ”ta nästa steg i relationen”. Både han och jag har inte tidigare haft en önskan om att skaffa barn och familj. Jag tänkte att kanske när jag fyller 35 år så är jag mogen för barn. Men när jag fyllde 30 år frågade en vän om vi inte ville ha barn. Då svarade jag att jag inte var redo. Hon svarade att det är något man aldrig blir. Där växte något fram i oss. Efter bara några månader efter att hon ställt oss frågan ville jag verkligen ha barn, och det NU.

När började ni försöka?

Alla som behöver hjälp med att få barn har sin egen specifika resa, och samma sak gäller oss. Min partner är född kvinna men lever nu som man.

Därav har han såklart inga egna spermier och därför har vi alltid vetat att vi skulle behöva ha hjälp genom en spermadonator.

Men vi hade inte kunnat föreställa oss vilken tuff resa det skulle bli.

Jag började googla på hur vi kan få hjälp. Vi bor i Kalmar län och kan få landstingsfinansierade försök genom RMC (Reproduktionsmedicinskt centrum) i Linköping.

Jag ringde dem och fick tyvärr ett ganska kort och otrevligt bemötande med information om att väntetiden är upp mot 2 år. Jag fick en chock. När vi nu bestämt att vi vill försöka få barn så ville vi inte vänta så länge. Jag började därför söka på andra privata alternativ och fastnade för flera kliniker i Danmark. De har länge använt sig av donerad sperma, vilket kändes tryggt för oss.

Vi intervjuar:

Sandra 35 år, Leg. arbetsterapeut.
Partner er 34 år, fastighetsansvarig.
Oskarshamn

Berätta om utredningen – hur gick det till?

Till en början fick vi fylla i ett formulär om vår hälsostatus. Mest var de intresserade av min status då det var jag som skulle genomgå behandlingarna. Sedan togs en massa blodprover. Det fanns även prover och gynekologiska undersökningar som var frivilliga att göra inför behandling. Vi valde att endast ta de prover vi var tvungna att ta då jag upplevde mig frisk och att vi bara ville sätta i gång.

Det tog några månader att ta dessa blodprover då de skulle tas under olika tillfällen under menscykeln.

Varje dag kändes som en evighet när vi bara ville sätta i gång.

Alla blodprover såg bra ut och kliniken rekommenderade insemination vilket vi tyckte lät bra.

När och hur fick ni svar på utredningen?

Vi fick välja på att ta blodproverna på kliniken i Danmark eller själva ordna med detta. Vi valde att göra det hemma i Sverige för att det kändes enklare både praktiskt och ekonomiskt sett. Jag tog blodproven genom vårdcentralen och en privat gynekolog. Resultaten mejlade jag sedan kliniken som granskade dessa och återkom när deras läkare kikat på dem.

Jag upplevde att det var jobbigt och tufft att vi själva behövde se till att få ta blodprov och att sedan förmedla dem vidare till kliniken. Det är nog den delen jag skulle säga är den negativa delen med att göra behandlingen utomlands. Språket har inte varit några problem då dem är så vana vid svenskar.

Berätta om de första känslorna direkt efter utredningen

Vi gjorde totalt fem inseminationer. Mensen kom alla gånger innan vi ens hann ta ett graviditetstest. Vi var rätt chockade över att vi inte blivit gravida. Kliniken i Danmark önskade att vi skulle göra en så kallad äggledarspolning för att se om det fanns passage i mina äggledare för att ägg och spermie ska kunna mötas. Denna undersökning var frivillig att göra från allra första början men skulle behöva ha bekostats av oss själva, vilket gjorde att vi avstod. Nu ville vi ändå göra denna undersökning för att kunna utesluta något eventuellt fel. Vi vände oss till en privat gynekolog i Sverige och betalade för undersökningen själva.

Undersökningen visade att jag inte har någon fri passage i äggledarna. Vi kan alltså inte bli gravida genom insemination.

Hämta wawa app i App Store

wawa app är en assistent som vägleder dig genom din fertilitetsbehandling. Här får du verktyg och känslomässigt stöd som ökar chanserna för en lyckad behandling. Vårt mål är att göra en av de svåraste resorna bara lite lättare.

Vad var nästa steg?

Detta kom som en total chock för oss. All tid, pengar men framför allt känslor som vi lagt på denna behandling var helt i onödan. På ett sätt var det en sorg men också skönt att få reda på varför det inte fungerat för oss. Vi meddelade kliniken resultatet och de rekommenderade oss att göra IVF i stället.

Berätta om er behandling – vilken behandlingsform, när började ni, vilka tankar, rädslor/glädjeämnen kom upp längs vägen?

Vi började alltså med IVF i början av 2017. Innan dess hade vi själva valt donator vars sperma skickats till kliniken i Danmark. Vi hade båda stora förhoppningar och trodde att det skulle fungera på första IVF-försöket. Men det blev inte alls så som vi hade hoppats på. Vi fick ut många ägg och fem embryon hade utvecklat sig till dag tre.

Jag åkte ner till Danmark på dag fem för att få tillbaka en blastocyst. Men under den morgonen får jag det otroligt jobbiga och ofattbara beskedet att inget embryo hade utvecklat sig till en blastocyst som kunde återinsättas. Vi, eller framför allt jag, blev helt förkrossad. Jag bröt ihop någon dag men fick som tur var snabbt nya krafter att vilja försöka igen.

Två månader senare började vi på ny IVF-behandling. Åter igen fick jag follikelstimulerande (äggstimulerande) hormoner genom sprutor i magen för att utveckla flera mogna ägg. Denna behandling resulterade i två blastocyster varav den ena sattes tillbaka i mig och den andra frystes ned. Det ägget som sattes tillbaka resulterade i vår dotter.

Syskonförsök påbörjades redan när dottern var 1 år. Då det inte kändes som någon garanti att det skulle fungera med den nedfrysta blastocysten samt att jag blivit äldre så ville vi inte vänta. Jag blev gravid med denna blastocyst men fick tyvärr ”missed abortion” i vecka 7. Därefter följde flera misslyckade och avbrutna försök då jag var i riskzonen för att bli överstimulerad eftersom jag utvecklat för många äggblåsor. Det var otroligt jobbigt att behöva avbryta innan man ens fått chansen att göra ägguttag.

Jag trodde nog inte att jag skulle ta det så hårt att misslyckas gång på gång, då vi redan hade en dotter.

Hon var självklart en stor tröst i det hela samt att vi hade vetskapen om att det har gått en gång.

Under den sjunde IVF:en var jag återigen på gränsen att bli överstimulerad då många äggblåsor hade mognat. Redan vid ägguttaget fick vi information om att det inte skulle bli någon insättning utan om något ägg skulle klarat sig till dag fem eller sex så skulle dessa frysas ner. Det var otroligt nervösa dagar i väntan på att få besked om något eller några klarat sig till frysen. Vårt hopp var stort då de fick ut hela 30 stycken. På dag sex kom äntligen telefonsamtalet om att hela åtta blastocyster kunnat frysas ned. Vi blev helt överlyckliga. Tanken på att vi kanske aldrig mer skulle behöva genomgå ett ägguttag igen var helt otrolig.

På vår åttonde IVF var det alltså dags att föra tillbaka en fryst blastocyst. Vi blev gravida igen men även denna gång slutade det i ”missed abortion” i vecka 7.

Vi gjorde en nionde IVF med en fryst blastocyst och blev gravida. Denna graviditet präglades av blödningar under flertalet veckor. Det var otroligt jobbigt att flera gånger tro att vi fått missfall igen. Men, det gick bra och i augusti 2021 föddes vår son.

Hur påverkades ert förhållande längs vägen – märkte ni av det? Har delar av ert förhållande förändrats?

Stundtals kändes det väldigt ensamt för min del då det endast var min kropp som skulle genomgå behandlingarna. Jag blev extra känslig under denna tid och behövde mer stöd än vad jag kunnat tro. Så här i efterhand så har vår relation stärkts då vi genomgått en så omfattande resa tillsammans.

Hur kände du dig längs vägen – påverkades din kropp mycket av situationen eller medicinen? Hur mådde du mentalt?

Det har absolut påverkat mig. Framför allt har jag varit extra känslig då hela processen är väldigt påfrestande. Jag har haft turen att inte ha haft det jobbigt rent fysiskt, men psykiskt har det varit påfrestande. Just att inte veta om man kommer att lyckas eller inte och om allt kämpande är värt det.

Behandling

5 st. inseminationer
4 IVF (kort), 1 IVF (lång)
3 frysåterinsättningar
4 graviditeter varav två missfall.
2 barn

Upplevde du att dina relationer påverkades? Hur i så fall?

Egentligen inte. Bara att jag märkte vilket fint stöd man kan få av nära och kära men också hur svårt det är att hjälpa någon i denna process.

Var befinner ni er nu?

Vi har två friska barn. Vi har också turen att ha sex blastocyster nedfrysta. Vi vet inte vad vi kommer att göra med dessa.

Vi tror att vi är mer än nöjda med våra två barn, men samtidigt känns det så otroligt märkligt att kanske inte försöka med de nedfrysta blastocysterna.

Vad var det svåraste när du ser tillbaka?

Att acceptera att inte veta hur allt ska gå. Det viktigaste är att våga lita på processen och att lita på att kliniken gör allt för att man ska lyckas få ett barn.

Vad skulle du önska att du hade vetat innan behandlingen?

Det har varit rätt tufft att göra provtagningar och undersökningar hemma i Sverige och ha ansvaret för att dessa uppgifter skickas till kliniken i Danmark. Jag tror det är bra att vara inställd på att det kan ta lång tid och att det är okej och normalt.

Se mer av Sandra här

wawa community

Ja tack!

wawa fertility ger dig den senaste kunskapen inom fertilitet och behandlingar

Registrera dig här och få ett meddelande så snart det händer något nytt.

Läs mer

Personliga berättelser

Maria: "Man har ingen aning om man måste springa 1 eller 800 kilometer innan man kommer i mål"

För Maria och Martin är det en enorm sorg att inte ha blivit gravida än efter 2 år och 8 månader av fertilitetsbehandling. Maria upplever att hon efter en tid har utvecklat en ny, tillfällig fertilitetspersona, vars dystra sidor gång på gång sätter henne på prov.

28. november - 2021

wawa fertility

Skelbækgade 2, 6 sal

København V

CVR: 41507349

Mejl: kontakt@wawafertility.comTlf.: 31127080Cookie indstillinger

Sociala medier

  • Facebook
  • Instagram

Data- och sekretesspolicy