Maria: "Man har ingen aning om man måste springa 1 eller 800 kilometer innan man kommer i mål"

För Maria och Martin är det en enorm sorg att inte ha blivit gravida än efter 2 år och 8 månader av fertilitetsbehandling. Maria upplever att hon efter en tid har utvecklat en ny, tillfällig fertilitetspersona, vars dystra sidor gång på gång sätter henne på prov.


This article is also available in:

English,

Dansk,

Norsk


Skrevet af:

wawa fertility

28. november - 2021


Maria Emilie Kierulf Schneider har vissa dagar svårt att befinna sig i sorgen över att inte ha blivit mamma ännu. Vi har pratat med henne om avund, otillräcklighet och att upptäcka "fula" sidor hos sig själv. Ibland delar även Marias pojkvän Martin med sig.

När ni själva tänker tillbaka på tiden då ni visste att ni skulle dela livet med varandra – vad tänkte ni då om att skaffa familj i framtiden?

Vi lärde känna varandra när vi var 14 år och på gymnasiet flyttade vi ihop som 19-åringar. På den tiden hade vi varit bästa vänner i många år och tänkte att nu skulle vi vara unga och festa tillsammans.

Vi intervjuar

Maria Emilie Kierulf
Schneider, pedagog och
koreograf, och Martin Toft
Sarauw, tandläkare. De är
båda 33 år och bor på Østerbro.
De har varit tillsammans i 12 år.

Men som 21-åring råkade jag ut för en stor tandolycka och som tur var av en slump förde den oss samman, så vi blev äntligen ett par. Då tänkte vi inte på barnlöshet alls. Vi trodde inte att det någonsin skulle påverka våra liv.

Som unga hade vi lärt oss att man måste skydda sig, för man blev nästan gravid bara av att titta på en gylf.

Ni började försöka skaffa barn. Vad tänkte ni på vägen?

Vi köpte hus och tänkte att nu skulle familjelivet äntligen börja, det som vi drömt om så länge. Men kort efter blev jag inlagd med akuta buksmärtor och vi fick reda på att jag led av endometrios. Det satte käppar i hjulet, redan innan vi egentligen hade satt igång. Som tur var hade vi en snäll läkare som gav oss en snabb remiss och väntetiden blev kortare jämfört med många andra, vilket vi redan då uppskattade. Men då hade vi fortfarande ingen aning om vilken lång och svår väg vi hade gett oss in på.

När ni sedan fick reda på att ni behövde hjälp, hur reagerade ni då?

Martin var väldigt optimistisk till en början och hade kanske inte så mycket insikt i hur komplicerad process vi var tvungna att gå in i. Jag stod på motsatt sida: Jag kände mig lite nervös och satte mig snabbt in i olika processer och riskfaktorer. Men vi var båda väldigt motiverade från början och tänkte att det nog skulle lyckas snabbt – vi var unga och friska, och lite endometrios borde väl inte vara något stort problem.

Berätta om din behandling – när började du, vilka tankar hade du på vägen? Hur hanterar ni de svåra perioderna?

Vi började på en privat klinik, där det inte gick helt smidigt från första början. De hade inte så mycket fokus på min sjukdom och särskilt överläkaren ansåg inte min endometrios vara ett problem. Även om jag kunde se månad efter månad på deras ultraljud att mina cystor växte ganska mycket, från 2-6 cm. Jag frågade dem om inte den största cystan vid äggstocken var i vägen. Men det avfärdades snabbt.

Efter fem IUI-försök (och en IUI som stoppades på grund av felaktig medicinering) hade jag så svåra smärtor under 70 % av min vakna tid att jag fick en akuttid på Rigshospitalets endometriosmottagning i Köpenhamn.

Här kunde de konstatera att jag fått de värsta hormonerna för endometriospatienter och att cystan som nu mätte 6x6 cm satt i äggstocken och blockerade allt.

Det resulterade i att vi blev skicka till fertilitetsavdelningen på Rigshospitalet och opererade bort 10 cystor, varav den ena äggstocken var skadad. Därefter påbörjade vi vår första av tre väntetider. Operationssåret skulle läka och bara tre månader senare kunde vi påbörja IVF.

Efter det har jag genomgått ett långt protokoll och blivit försatt i konstgjort klimakterium. Jag har varit på ägguttagning upprepade gånger och allt vad det innebär. Jag kunde ibland bli avundsjuk på alla de som var på kort protokoll, för jag tyckte att de under ett år kunde få mycket fler försök än vi.

Corona och vårdstrejken har också satt sina spår och under sommaren 2021 kom vi tillbaka efter ett tre månader långt tvångsuppehåll. Att vara i ett uppehåll är värre än att vara i behandling tycker jag. För även om det är tusen känslor i kroppen under en behandling så är man i alla fall igång. Under pausen tas all kontroll ifrån dig. Och eftersom jag måste gå på p-piller mellan alla behandlingar (p.g.a. endometriosen som inte får utvecklas och som tyvärr utvecklas väldigt snabbt) så kan vi inte ens prova på egen hand under dessa pauser.

Osäkerheten om det någonsin kommer att lyckas äter upp oss. Om man hade fått en garanti hade många av sakerna varit enklare att hantera. Men vissheten om att ovissheten är konstant kan förstöra all normalitet.

Att springa i 220 km/h med ögonbindel

Jag upplever att jag har utvecklat en ny tillfällig fertilitetspersona: Förutom att jag måste förhålla mig till injektioner, mängden ägg, tjockleken på slemhinnan, sjukhusbesök och kroppsliga förändringar måste jag plötsligt också förhålla mig till en ny sida av mig själv. En ny person som jag behöver lära känna, acceptera och navigera. Och det sätter mig på prov. Jag känner ibland en oerhört ful avundsjuka.

Vissa dagar känner jag mig som den svagaste personen på jorden och andra dagar som den starkaste.

Till en början vågar man tro och drömma utan begränsningar, men så småningom börjar man begrava allt hopp – inte för att vara medvetet pessimistisk, utan för att helt enkelt ta hand om sig själv.

Jag kan till exempel hoppas så innerligt när jag ligger med handen på magen och tänker på det lilla ägget som förts in – och samtidigt finns det en röst i mitt huvud som säger: ”Äh, Maria, dröm nu inte för mycket. Det blir bara misslyckat som förra gången”.

Eller när jag tänker: "Gud, vad du är stark, uthållig och en bra person", då kan rösten återigen säga: "Men inte lika bra person när du inte alltid kan acceptera dina vänners graviditeter".

Det är en stor sorg för mig att inte ha blivit gravid ännu. Hur kan man sakna och känna en så stor sorg över något som aldrig har existerat? Det ligger så djupt inom mig. Ända sedan jag var liten har jag vetat att jag ville bli mamma. Och att se mig själv som en kvinna som aldrig blir mamma är helt enkelt inget alternativ för mig. Jag måste bli mamma, och det kommer jag att bli.

På så sätt är det en evig kamp att springa med förbundna ögon, in och ut ur alla dessa känslor i 220 km i timmen på en gropig väg och inte veta om man ska springa 1 km eller 800 km innan man kommer i mål. Man vet inte heller om man ens får en medalj när man kommer till mållinjen.

Martin: För min del tror jag att det svåraste är att alltid vara anpassningsbar: Man vet inte vad nästa månad kommer att innebära. Och det faktum att Maria går igenom så mycket känslor hela tiden gör att jag försöker vara extra uppmärksam och redo att ta itu med vad hon än känner.

Jag tycker också att det är svårt att det är så stor skillnad på vad vi ska och kan göra som man och kvinna. Jag behöver bara leverera ett spermaprov var tredje månad och har för det mesta inte fått vara med på sjukhuset på grund av corona.

Maria har gått igenom många av sakerna ensam och jag kan varken ta över hennes smärta, biverkningar eller hormoner åt henne.

I vårt fall bär hon den absolut största bördan av uppgiften – och den uppgiften borde ha varit så mycket enklare: Två personer som har sex tillsammans för att de vill ha ett barn tillsammans.

Hur ser er situation ut nu?

Just nu är vi i frysbehandling i kort protokoll.

Hur är det att vara i fertilitetsbehandling? Fungerar systemet och kan ni förstå vad ni är med om?

Om vi bortser från att systemet inte fungerade på den privata kliniken vi valde så har vi i efterhand varit supernöjda. Rigshospitalets personal lägger ner tid, kraft och närvaro på oss och vår situation. Vi känner oss aldrig som bara en siffra i kön.

Även under perioden då kvinnorna var tvungna att gå dit ensamma på grund av corona lades det ner mer tid och omsorg av sjuksköterskor, laboranter och läkare. Jag är överlycklig över det fina bemötande vi fått i en så utsatt tid. Kliniken blir en så stor del av ens vardag att man ibland kan känna det som sitt andra hem, och därför är det viktigt att känna sig sedd och hörd.

Vi har ofta pratat om huruvida man borde gå till IVF snabbare – inte bara för par som vi, utan för alla, eftersom chansen till ett barn genom IUI är så liten. Och eftersom de månader du kanske "slösar bort" där, i längden innebär fler känslomässiga berg- och dalbanor än vad kropp och själ orkar med. Det är utan tvekan mer komplicerat än så, mer tidskrävande och dyrare för staten – men varje månad räknas verkligen i längden.

Känner du andra som också kämpar för att bli föräldrar?

Tyvärr känner vi bara ett annat par som är i samma situation som oss. Och majoriteten av våra vänner har blivit gravida på en halv sekund. Faktum är att bara förra året föddes 13 barn i vår nära vänkrets. Så vi är i stort sett det enda paret utan barn, även om vi var bland de första som började prova. Det har varit en helt enorm känsla av ensamhet och orättvisa.

Orättvisan kan man skicka dit pepparn växer, men det är en känsla man inte kan fly från.

Världen kan ofta kännas orättvis, och det har tagit mig lång tid att acceptera att livet bara är så ibland.

Å andra sidan – sett till det stora hela – är jag glad över att ha en trygg partner som jag kan komma hem till varje dag. Och som klarar allt jag känner. Oavsett om det är gråt och djup sorg, ilska, skrik och att kasta skor i väggen (händer främst vid nedregulering till klimakteriet), eller när jag är hög av lycka och helt säker på att nu är det här.

Hur har du delat din situation med familj och vänner?

Vi är väldigt olika i vårt sätt att dela. Martin har inte något stort behov, men jag tycker tvärtom att folk ska veta om vår situation. Och jag tror att det är viktigt av flera anledningar: Många känner förståeligt nog inte till komplexiteten i behandlingen, och jag minns en nära vän som sa: "Jaha, då är det bara ett eller två besök på sjukhuset, så får vi se om du blir gravid".

Därifrån bestämde jag mig för att ge dem en möjlighet att få inblick i vad som händer. Både biologiskt, men också känslomässigt. På så sätt tror jag att det ibland har underlättat processen – då vi alltid har kunnat stämma av vad jag behöver och vad våra gravida vänner behöver.

Det betyder inte att det inte har funnits hinder på vägen, för människor är olika och alla tacklar vår situation olika. Men jag tror att om vi öppnar oss helt – även där det är mörkt och fult – så kan våra vänner och familj bättre stötta oss på det sätt vi behöver. Och stöd behövs jättemycket.

Men hur mycket man än berättar och delar så är ensamheten en stor del av behandlingen. Speciellt som kvinna och bärare av "barnlösheten". Jag brukar vara enormt social och göra hundra saker på en gång, och plötsligt på våren såg jag mig själv försvinna från alla människor jag älskar och bryr mig om. Att behöva ta itu med alla kompisars gravidmagar, babyshowers, förlossningar och diskussioner om mossa och bilbarnstolar till sociala tillställningar blev helt enkelt för mycket.

Plötsligt såg jag mig själv som hon som bara kom med sin sorg och en negativ självbild, och jag behövde känna att jag inte ständigt var otillräcklig i alla mina relationer.

Och att vara otillräcklig är något som jag tänker på mycket: Att jag i 2,5 år alltid har behövt ta extra hänsyn, att folk har fått lyssna på alla våra negativa provsvar och känslor, att jag har fått vara ledig från jobbet och inte haft energi att ta hand om andra. Och att jag till min lugna, rymliga, pragmatiska och evigt stöttande partner bara har kunnat erbjuda honom berg-och-dalbane-Maria, bristande sexlust och mer och mer uppgivenhet. Jag är tacksam varje dag för min vän som går igenom det här med mig och är i samma situation som vi. Även om jag önskar mest av allt i världen att hon aldrig behövde vara i den här positionen så vet jag verkligen inte vad jag skulle göra utan henne, att dela alla tankar med, oavsett vad klockan är eller hur fula saker som sägs. Hon är guld värd. Alla borde bara ha en person som man kan säga allt till.

Marias siffror

5 IUI
1 avbruten IUI
3 IVF
0 graviditeter

Om man ser på hela processen – vad är svårast?

Vi är fortfarande i det svåraste.

"Den djupaste sorgen.

Att inte veta vem du är.

Eller om du någonsin kommer finnas”

Jag önskar att min sorg var mer synlig, som ett brutet ben. Så att jag inte hela tiden måste förklara mina känslor och känna att det inte är helt tillåtet. Jag känner ofta att jag måste motivera för andra varför jag känner som jag gör: Varför sorgen inte upphör, och varför jag inte bara kan vara positiv. Jag och

Martin har valt att ta denna resa tillsammans – och att fortsätta resa tillsammans. Det kan vara så att vi har valt att resa till månen utan så mycket syre, men vi tror att vi kommer att komma ut dubbelt så starka på andra sidan. Tillsammans med ett litet önskebarn.

Har du några bra råd till yngre par som någon gång vill bilda familj?

Kontrollera din fertilitet regelbundet. Då kan du kanske spara några år – och många svåra år.

Hämta wawa app i App Store

wawa app är en assistent som vägleder dig genom din fertilitetsbehandling. Här får du verktyg och känslomässigt stöd som ökar chanserna för en lyckad behandling. Vårt mål är att göra en av de svåraste resorna bara lite lättare.

Läs mer

Personliga berättelser

Sofie visste att hon nog skulle bli mamma

Sofie är inte typen som tar ett nej för ett nej, och på så sätt flyttades hon från botten av väntelistan till återbudslistan och snabbare genom undersökningarna. Hur höll hon sin energi uppe?

28. november - 2021

wawa fertility

Skelbækgade 2, 6 sal

København V

CVR: 41507349

Sociala medier

  • Facebook
  • Instagram

Data- och sekretesspolicy