Emelie: ”De ville inte hjälpa mig längre och rådde mig att vända mig utomlands och göra äggdonation”

Emelie och hennes partner påbörjar en utredning strax före Emelies 43-årsdag, direkt hos en privatklinik. Här går de igenom 4 misslyckade IVF-försök innan läkarna ger dem råd om äggdonation utomlands.

Skrevet af:

wawa fertility

15. marts - 2022


Emelie Ljungberg hade önskat att någon hade berättat för henne om äggdonation som alternativ tidigare. För det var det som skulle visa sig resultera i tvillingar.

Innan utredning, behandling och allt det där – vart var ni då i livet?

Jag träffade min partner på nätet några månader innan jag fyllde 40 år. Även om mycket kändes självklart redan från början och vi båda var i 40-årsåldern och inte hade mycket tid på oss om vi ville ha barn, så vågade jag knappt ta upp frågan eftersom min partner var tveksam till vår relation.

Mitt huvudfokus var att försöka få honom att säga upp sin lägenhet eftersom han ändå bodde hos mig hela tiden. Han var bränd av ett tidigare struligt förhållande och egentligen inte redo att träffa någon ny. Jag ville ha barn redan i min tidigare relation, men min dåvarande sambo lämnade mig när jag sade att jag kunde kompromissa om allt utom barn. Jag visste att min nya partner ville ha barn och han visste att jag ville. Men han var som sagt osäker på vår relation.

Vi intervjuar

Emelie Ljungberg, 50 år, arbetar
med kommunikation och är bosatt
i Ljungskile med Tobias. Han är 48 år
och arbetar som designingenjör.

När började ni försöka?

Vi skyddade oss inte och jag blev spontant gravid när vi varit tillsammans i två år, när jag var 42. Jag var överlycklig och min partner var också glad. Vi började titta på gemensamt boende och jag kände att det här var det som behövdes för att få honom att ta steget fullt ut i vår relation.

Eftersom jag var 42 hade alla mina vänner redan barn och jag tänkte – nu äntligen är det min tur. Jag hade redan längtat länge.

Hur gick det sedan?

I vecka 8 började jag blöda. Jag letade solskenshistorier på nätet, men kände på mig att vår historia inte var en av dem och mycket riktigt fick jag missfall. Jag var förkrossad och det enda som höll mig uppe var tanken på att jag ändå hade lyckats bli gravid och att vi kunde försöka igen. Men när min nästa ägglossning var på gång och jag ville försöka igen, ville inte min partner. Hans tveksamheter kring relationen hade återvänt när barnet inte längre fanns …

De åtta månader som följde när vi inte var på samma ställe i vår barnlängtan var de svåraste under alla år som ofrivilligt barnlös. Jag kunde inte dela sorgen över missfallet, över andras graviditeter och över varje ägglossning som passerade med honom eftersom det var han som inte ville.

Till slut stod jag inte ut längre och min partner gick med på att gå i familjeterapi. Efter några besök där, som fick honom att förstå att han trots sin tvekan inte ville vara utan mig, blev det bättre. Jag berättade att jag bokat tid för utredning för IVF eftersom vi inte längre hade tiden på vår sida. Ville han ha mig kvar fick han följa med, och det gjorde han.

Berätta om utredningen – hur kändes det?

Jag var bara glad att det äntligen hände något och att vi var på väg framåt igen, så jag kände mig hoppfull och glad. Min partner, som gått igenom IVF-behandlingar med sin förra sambo, tyckte att det var jobbigt att vara där igen. Vi gjorde utredningen ett par månader innan min 43-årsdag. Eftersom jag var över 40 vände vi oss direkt till en privat klinik.

När och hur fick ni svar på utredningen?

Vi fick svar under ett möte med vår läkare som sade att mina förutsättningar såg goda ut, att jag hade fertilitet som en 37-åring snarare än en 43-åring.

Jag önskar att hon då hade sagt något om hur mycket fertiliteten minskar efter 43 års ålder, hur små chanserna trots allt är och börjat förbereda oss mentalt på äggdonation.

Men det gjorde hon inte. Jag kände mig hoppfull och var ivrig att komma i gång. Varje dag av väntan kändes som en plåga.

Vad var nästa steg?

Nästa steg var IVF-behandling med korta protokollet. Vi var för gamla för att få köpa 3-pack, så tanken var att ta ett försök i taget.

Berätta om er behandling?

Jag hade hunnit fylla 43 när vi gjorde första försöket. Kort protokoll med Menopur i hög dos. Jag fick många ägg för min ålder och fler än fem befruktades, så de odlades vidare till blastocyster. Jag var hoppfull, men försöket misslyckades och när blödningen kom, dagen före testdag, kände jag precis som efter missfallet – det enda jag levde för var att försöka igen. Jag var redan i tankarna på nästa försök nästan innan det första hade misslyckats.

På andra försöket blev jag gravid och även om jag blev glad så låg rädslan för missfall som en tung filt över mina axlar och jag oroade mig konstant. Jag hade i princip inga graviditetssymtom och ägnade dagarna åt att studera mina bröst. När jag gick in i vecka 11 och snart hade passerat den mest kritiska perioden började jag sänka axlarna lite.

Men då kom blodet och ett nytt missfall. Den fysiska smärtan var fruktansvärd, men den var ändå inget mot den psykiska.

I Sverige måste man få tre missfall innan det görs en utredning, men jag kunde inte vänta på ett tredje missfall. Jag började söka information på nätet och började misstänka att mitt immunförsvar kunde vara en orsak till missfallen eftersom jag både hade en autoimmun sjukdom och i princip aldrig var sjuk, trots att min sambo blev det titt som tätt. (Det kan förstås också bara ha varit min ålder, men så tänkte jag inte då). Inför det tredje IVF-försöket lät den svenska läkaren mig prova en låg dos kortison, men även det försöket misslyckades.

Vi tog kontakt med en grekisk klinik och jag satte mig på ett plan till Aten och gjorde en immunologisk utredning och en hysteroskopi. Utredningen visade att immunförsvaret kunde ha med missfallen att göra och inför vårt fjärde och sista IVF-försök på den svenska kliniken fick jag full immunbehandling från kliniken i Aten – högre dos kortison, blodförtunnande, intralipiddropp. Jag vågade inte berätta för kliniken i Sverige eftersom jag var rädd att inte få fortsätta försöka.

Ändå var det precis det som hände efter vårt fjärde försök. De ville inte hjälpa mig längre och rådde mig att vända mig utomlands och göra äggdonation.

Det var första gången någon nämnde äggdonation och jag var inte där alls mentalt. Jag hade ju blivit gravid, två gånger!

Jag kände också att det var orättvist att jag skulle behöva ge upp mina gener när det var min sambo som hade tvekat och försinkat processen.

Vi vände oss till den grekiska kliniken och fortsatte med IVF-försöken där, men då började allt strula. Jag hade fått fortsatt bra resultat vid behandlingarna i Sverige, men nu svarade inte äggstockarna på stimuleringen, min slemhinna var dålig, äggen omogna och äggblåsorna tomma. Kanske hade jag pressat min kropp för hårt med 4 IVF-försök på mindre än ett år. Ändå harvade vi på och gjorde totalt 6 äggplock i Grekland som resulterade i två halvdana embryon, men de blev inte till någon graviditet när min slemhinna äntligen var tillräckligt bra för att sätta in dem. Vid det laget var jag så less på allt att jag mentalt redan hade gått vidare till nästa steg – äggdonation. Jag låg hela tiden ett steg före och tänkte på nästa behandling. Jag var trött på allt strul och all väntan – allt som inte gick som det skulle.

Hur påverkades ert förhållande längs vägen – märktes det av?

Vi blev nog mer sammansvetsade genom alla försök och alla misslyckanden. Nu hade vi ju en gemensam fiende att kämpa tillsammans mot och ett gemensamt mål. Det var mest jag som drev på, läste på och planerade, men min partner var ett bra bollplank och han var överens med mig i det mesta.

Hur var det med er intimitet?

Som för de flesta andra kände vi nog att det inte var särskilt lustfyllt att försöka ligga efter ett schema, vilket vi till stor del gjorde då vi försökte själva mellan försöken. Vi gjorde också många försök på kort tid och under behandlingarna ville jag ofta inte ligga, särskilt inte när vi väl hade satt tillbaka ett embryo. Men, vi lyckades ändå oftast skratta åt eländet, så även om sexlivet blev lidande så kändes det inte som det gjorde så mycket, för vi hade så mycket annat.

Hur kände du dig längs vägen – påverkades din kropp mycket av situationen eller läkemedlen?

Läkemedlen var det minsta problemet. Jag kanske inte kände efter så mycket, men jag tog glatt alla läkemedel jag ordinerades och upplevde inte att jag påverkades så mycket. Mentalt däremot mådde jag sämre, särskilt efter mitt andra missfall. Då var jag sjukskriven på heltid under drygt 4 månader och på deltid ytterligare ett par månader. Jag hade dessutom en tuff jobbsituation just då. Jag kände mig också alltmer avundsjuk på alla runt omkring som lyckades utan ansträngning och även de som lyckades på sitt första eller andra IVF-försök, som i mina ögon hade det så ”lätt” i jämförelse.

Jag skrev ner många av mina tankar och känslor kring barnlösheten under resans gång, både i en blogg och i min dagbok. Jag skrev särskilt om alla fula och förbjudna känslor – om ilskan, avundsjukan, sorgen, om vänners och kollegors reaktioner, om det enorma utanförskapet i att inte ha barn i ett samhälle där kärnfamiljen fortfarande är norm. Om alla oombedda råd och om alla klämkäcka tillrop om att ”kämpa på” och ”inte ge upp” som mot slutet, när vi var beredda att ge upp, bara gjorde mig arg. Det blev till slut en självbiografisk roman om ofrivillig barnlöshet – Längtansresan.

Emelies siffror

4 IVF-kort i Sverige
6 äggplock (både kort och långt protokoll)
och 1 återförande med egna ägg i Grekland
3 äggdonationsförsök (2 olika donatorer)
3 missfall
2 hysteroskopier
Graviditet: 4
Barn: 2

Upplevde du att dina relationer påverkades?

Ja, jag drog mig nog undan en del. Vissa av mina vänner förstod inte heller vidden av vår längtan. En vän sade en gång när jag berättade om vårt senaste IVF-försök: ”Håller ni fortfarande på med det där?” Jag undvek också aktivt sammanhang där jag visste att det skulle vara många barn eller gravida.

Var befinner ni er nu?

I april 2020 föddes våra tvillingar, Sixten och Märta, efter vårt tredje äggdonationsförsök. Jag hade nästan gett upp drömmen om att få bli mamma och börjat acceptera ett liv utan barn, men med en ny donator och ny behandling för slemhinnan lyckades vi till slut – och fick tvillingar. Två små mirakel.

Vad var det svåraste när du ser tillbaka?

Det svåraste var perioden när vi inte var på samma ställe i vår barnlängtan. Men också när vi hade fina äggdonationsembryon i frysen, men som aldrig kom till insättning eftersom min slemhinna inte blev tillräckligt bra. Vi gjorde säkert tio försök att bygga upp den, då hoppet byggdes upp, men som fick avbrytas för att den var för dålig. Vi kom aldrig ens till insättning och jag började undra om vi någonsin skulle göra det.

Vad skulle du önska att du hade vetat innan behandlingen?

Hur mycket fertiliteten sjunker efter 40, och särskilt efter 43. Mer om äggdonation som alternativ.

Se mer av Emelie här

Hämta wawa app i App Store

wawa app är en assistent som vägleder dig genom din fertilitetsbehandling. Här får du verktyg och känslomässigt stöd som ökar chanserna för en lyckad behandling. Vårt mål är att göra en av de svåraste resorna bara lite lättare.

Läs mer

Personliga berättelser

Louise är oförklarligt barnlös: "Jag vill inte ge upp hoppet"

Louise och hennes pojkvän är oförklarligt barnlösa. Under de bra dagarna insisterar de på att drömmen om deras biologiska barn fortfarande lever. Under de dåliga dagarna kretsar tankarna kring att det kanske aldrig kommer att lyckas.

28. november - 2021

wawa fertility

Skelbækgade 2, 6 sal

København V

CVR: 41507349

Sociala medier

  • Facebook
  • Instagram

Data- och sekretesspolicy