Elin och Mario fick ett mycket oväntat besked: ”Det finns inga spermier i dina sädesprov”

Elin och Mario trodde kanske att det hade något med Elins ålder att göra, men helt oväntat fick de reda på att Mario inte hade några spermier. Ingen av dem hade hört talas om det innan.

Skrevet af:

wawa

09. december - 2021


Elin kom fram till något viktigt under sin process: - "Jag vill hellre vara barnlös med Mario än att skaffa barn utan honom”.

Före utredning, behandling och allt det – vart var ni då i livet?

Innan allt det här började arbetade vi båda som musiker, och Elin jobbade också på en folkhögskola med kommunikation och event. Vi bodde i en liten tvåa i Malmö och hade det väldigt bra. Vi hade varit ihop i 1,5 år innan vi började försöka, och tre år när vi fick diagnosen.

När i förhållandet började ni prata om att skaffa barn?

Vi var på en resa där vi backpackade genom Vietnam vid nyår 2018/2019. Det var på den resan vi bestämde oss för att börja försöka skaffa barn. Egentligen kanske vi inte kände att vi var färdiga med att vara ”bara vi”, men vi sa ungefär att Elin är 33 år nu. Om vi vill ha barn så är det nog dags att börja försöka nu.

Vi intervjuar

Elin 36 och Mario 28. Båda
är musiker. Elin är också
eventproducent och kommunikatör.
Mario jobbar också på en
champagnebar och en ostbutik.
De bor i Malmö.

Egentligen var kanske ingen av oss som sagt helt redo. Vi hade nog gärna njutit några år till av vårt förhållande, eftersom vi bara varit ihop i 1,5 år. Men på grund av min ålder ville vi börja. Det var vi båda eniga i, och det kändes bra.

Vi började försöka direkt när vi kom hem från den resan. Kanske lite slarvigare i början, mer bara körde helt oskyddat och så ”får vi se vad som händer”.

Hur gick det?

Hela våren gick utan att något hände. Det var lite jobbigt, men inte så farligt ännu.

Sedan blev det sommar och vi kunde ändå inte riktigt pricka in ägglossningarna eftersom vi reste omkring i Sverige i bil med våra vänner.

När hösten kom började Elin läsa på mer om hur cykeln fungerar, och nu började det bli jobbigt.

Varje PMS kom med dubbel styrka och hon föll ner i ett svart hål, för då visste hon att mensen var på väg och att vi inte lyckats den här månaden heller.

Vem av er sa: ”NU går vi till doktorn”?

Så fort det hade gått ett år – vi är nu framme vid januari 2020 – kastade vi oss på telefonen och ringde till vår lokala fertilitetsklinik. Vi vet ju alla vad som hände sen. Corona. Så det tog ett halvår till av väntan innan vi fick komma till kliniken. Under den tiden läste vi på ännu mer och fick rådgivning av en holistisk reproduktionsexpert. Vi slutade med kaffe, gluten och sojaprodukter, drog ner på socker och alkohol och började med en massa kosttillskott. Vi hade i princip varit vegetarianer innan, så vi började också äta lite kött och fisk. En häftig sak som hände var att Elin direkt blev helt av med sin mensvärk och hormonrelaterade migrän. Så någonting hände ju. Men Elin blev ändå aldrig gravid och PMS-dipparna blev värre och värre. Under den här tiden visste inte så många att vi försökte få barn heller. Så när vi var ute på krogen och inte drack alkohol fick Elin luriga blickar och kommentarer om ”jahaaaa, varför dricker inte du?” De trodde att hon var gravid. Det gjorde ont.

Berätta om utredningen – hur gick den till?

Vi fick lämna blodprov under våren innan vi fått prata med någon och Mario fick lämna två sädesprov. Sedan var det bara att vänta och eftersom Corona kom då så blev det några månaders väntetid.

Sedan var det äntligen dags för oss att få komma till kliniken och höra vad de hade att säga. Vi var nervösa, men också peppade. Vi tänkte ”nu kommer det att gå lättare, nu kommer vi äntligen få hjälp”. Men det var inte så lätt som vi föreställt oss.

Vi fick gå in i varsitt rum till varsin läkare.

Elin: Läkaren sa att mina blodprover såg bra ut och jag fick göra ultraljud. Min ägglossning var på gång, så jag såg att det låg många fina äggblåsor och väntade.

Jag var glad och lugn. Sedan sa min läkare att hon skulle gå ut och prata lite med Marios läkare och att Mario kunde komma in till mig så länge och vänta.

Så fort jag såg Mario i dörröppningen såg jag att han var alldeles blek i ansiktet och det gick som en stöt av ångest genom hela min kropp. Jag frågade vad det var och han sa: ”Jag måste opereras”.

Sedan började han gråta och fick inte ur sig mer. Jag blev livrädd och trodde att han hade fått ett cancerbesked eller något. Sedan berättade han vad läkaren hade sagt: ”Det finns inga spermier i dina sädesprov”. Där var det, brutalt och tydligt.

Det fanns inga spermier. Inga. Spermier. Hur kunde det vara sant? Går det ens? Ingen av oss hade hört talas om det innan. Jag försökte trösta Mario samtidigt som chocken sköljde över mig. Båda läkarna kom tillbaka in i rummet och tittade på oss med en medlidande blick. De började prata om att vi kunde sticka in nålar i testiklarna och dra ut vävnad, eller öppna upp testiklarna och leta efter spermier. Eller så kunde vi använda oss av en donator. Jag ansträngde mig för att förstå, men det var så mycket att ta in och allt lät bara som en enda röra. Till slut tog vi oss därifrån och cyklade hem.

Berätta om de första känslorna strax efter utredningen

Elin: Jag var väldigt ledsen och grät mycket. Det kändes nästan som att vi hade förlorat ett framtida barn och aldrig skulle få något.

Mario: Jag grät hela tiden och kände mig tom och i sanningens namn ganska värdelös. Jag såg inget hopp om att kunna få barn utan tog beskedet som ett definitivt ”NEJ” till att någonsin få barn. Även om det var vår då så minns jag allt som grått och kallt en lång tid efter.

Kan du berätta mer om din diagnos, Mario?

Det kallas azoospermi och innebär att det inte finns spermier i sädesvätskan. Det kan bero på ett fysiskt hinder (obstruktiv azoospermi) eller ett signalfel i hjärnan, kromosomavvikelse eller liknande (non-obstruktiv azoospermi). Jag har det senare men man vet inte riktigt vad felet är, bara att det inte är ett fysiskt hinder. Detta indikeras av att spermierna inte kommer ut i bitestiklarna och att jag har högt FSH (follikel-stimulerande hormon) vilket har som funktion att säga till testiklarna att bilda spermier. Det höga värdet tyder på att testiklarna inte svarar på hormonet och att hormonet därför fortsätter att skickas och skrika på produktion.

Förklara lite om behandlingsmöjligheterna

Det finns två behandlingsmöjligheter för Azoospermi: TESA/PESA och MicroTESE. Förvirrande lika namn, eller hur?

Vid en TESA/PESA används en nål som de först sticker in i bitestiklarna (PESA) för att se om det finns spermier där. Det ser de ganska direkt i så fall, eftersom det är i bitestiklarna spermierna får simma i sädesvätska. Här fanns inga spermier hos Mario. Då går de vidare till TESA, då man sticker in nålen direkt i testiklarna i stället och drar ut vävnad (en biopsi, alltså). Sedan undersöker de vävnaden i ett laboratorium och försöker hitta spermier.

MicroTESE är lite mer avancerat och relativt nytt. Här skär de upp pungen och testiklarna och så har de ett speciellt slags mikroskop som gör att de kan titta på vävnaden när den fortfarande sitter fast i testiklarna och se var det ser ut att finnas spermier. Då tar de vävnad från dessa ställen och sedan letar de runt i laboratoriet.

Om man hittar spermier görs sedan en ICSI med ägg från kvinnan och sedan är det som en vanlig IVF efter det som gäller.

Berätta om er behandlingsprocess

Lite mer än ett halvår efter att vi fått diagnosen blev vi trötta på hur svårt det var att få hjälp av och kontakt med vår lokala klinik, så vi bokade in ett möte med en privat klinik i Göteborg, som är ledande på manlig infertilitet. Vi bestämde direkt att Mario skulle göra en TESA/PESA i januari.

På vägen hem från kliniken, i bilen, ringde de oss och sa att de hade hittat 6–7 spermier i testiklarna.

Vi blev så himla glada och lättade! Vi visste ju inte om det skulle finnas några alls! De var dessutom av bra kvalitet, så de frös in dem.

Men eftersom de var så få bokade vi även in en MicroTESE i april.

Det första som hände på morgonen den dagen var Marios operation. Elin fick vänta i ett vilorum och efter en eller två timmar kom Mario ut på en bår och var väldigt vimsig och hög på morfin. Han har tydligen extra känsliga testiklar och fick dessutom en extra morfindos rakt in i skinkan när de var klara. Sedan fick vi vänta några timmar tills det var dags för äggplock. Under tiden som vi väntade kom läkaren in och berättade att de hade börjat hitta spermier, nere i labbet. Vi blev så lättade! Vid lunchtid fick Elin komma in i sjukhussalen och göra sitt äggplock. Det gick bra, hon tyckte inte alls att det gjorde ont utan var bara så fascinerad av att se sina äggblåsor på en skärm och sina ägg på en annan. Värsta sci-fin ju!

Vi fick stanna några timmar till för att Mario skulle hämta sig från sin morfin-kick och vid tretiden åkte vi till vårt hotell.

Dagen efter ringde de och berättade att de hittat tio spermier till Elins tio mogna ägg och att sex ägg hade blivit normalt befruktade. Vi blev superglada! Det var långt bättre än vad vi hade förväntat oss. Läkaren sa att det var många för att vara microTESE-patienter och att vi hade ”levlat upp” till en vanlig IVF. Normalt sett sätter man in på dag två eller tre, när det är MicroTESE-fall, men vi fick vänta till dag fem, som vi ville. Då fanns det fyra embryon kvar, och de satte in ett av dem i Elins livmoder. Hoppet var högt!

Dagen efter, när vi var hemma igen, fick vi veta att inga embryon hade klarat sig till frysen. Så nu var alla kort på det som var i livmodern. Väldigt nervöst.

Efter några dagar var vi på Elins systers barnkalas, och mitt under kalaset kom mensen. Vi blev helt förstörda.

Så då provade ni ännu en gång?

I juni, två månader senare, gjorde vi ett försök till. Vi hade ju de där frysta spermierna och vi resonerade att vi hellre ville försöka igen än att vänta ett halvår och inte få göra någonting under den tiden. Man måste nämligen vänta 6 månader mellan varje MicroTESE.

Äggplocket gick bra, det blev ungefär lika många ägg den här gången. Och de lyckades få ut nio spermier, vilket var en smärre chock. Vi trodde ju bara att det skulle finnas 6–7. Två, eller möjligtvis tre, embryon blev befruktade men tyvärr såg inget tillräckligt bra ut, så det blev ingen insättning. Ingenting till frysen heller. Vi blev igen helt förstörda och det kändes så hopplöst.

Elin: ”Jag minns att jag blev så himla trött. Även om jag låg ner i en säng kändes det som att kroppen var så tung och bara ville sjunka ännu längre ner. Det hjälpte knappt att vila.”

Hur har ert parförhållande påverkats under processens gång?

Det har såklart varit väldigt tungt och vi hade hellre inte gått igenom det här. Men samtidigt har den här krisen tvingat oss att tänka på så himla stora saker, så det har fått oss att knytas samman mer och komma varandra ännu närmare.

Hur har du mått Elin?

Jag har mått väldigt dåligt. Ibland bra också såklart. Men nu, två år och nio månader in i processen, märker jag att kroppen och själen inte riktigt orkar stå emot all den press som det innebär att vara i det här. Det har ju inte direkt hjälpt att det dessutom har varit pandemi ovanpå allt och fertilitetsprocessen och pandemin i kombination har tvingat fram en massa jobbiga tankar kring ens existens och mening.

Det är också väldigt svårt att hantera att alla mina vänner har fått barn och den skillnaden i våra livsstilar som det innebär. Det är svårt att inte känna sig ensam och lite utanför, även om mina vänner finns där och är väldigt stöttande. Nu inför sista försöket har jag blivit deltidssjukskriven på mitt jobb och jag märker hur min kropp och själ verkligen behöver vila.

Under processen har jag dock fått en sak klart för mig: Jag vill hellre vara barnlös med Mario än att skaffa barn utan honom.

Den tanken är såklart väldigt stärkande för en relation.

Hur har du mått Mario?

Jag hade en del energi efter första sorgperioden och kunde jobba mer eller mindre som vanligt. Vi hade en bra sommar under förutsättningarna. Jag tror att jag har försökt hålla båten flytande då Elin mått väldigt dåligt. Men nu inför sista försöket kommer en ny mental kollaps, inte lika stor som den första men det är ändå svårt att sköta det dagliga livet och jobbet då jag hela tiden är trött och känslig.

Vår relation är det enda som fortfarande känns stabilt. Jag känner inte mycket hopp inför nästa försök och orkar inte ens tänka på det, vill inte höra om det. Jag känner mig inte närvarande i processen längre, som vid de tidigare försöken då det kändes lite spännande. Nu vill jag bara vila, men mest av allt få ett barn någon jävla gång.

Elin, har din kropp påverkats mycket av medicineringen?

Under de två första behandlingarna hade jag tur. Jag fick inte så mycket biverkningar av medicinerna. Just nu är jag i nedreglering med Synarela. Jag är alltså i ett slags syntetiskt klimakterium. Och den här gången smällde det till! Jag har hulk-gråtit, varit irriterad, trött och blir väldigt lätt rörd. Men en positiv grej är att jag efter fem års skrivkramp har lyckats skriva en låt på en kväll! Det gjorde mig glad. Om det är synarelan eller inte, vet jag inte. Men något finger kanske den har med i spelet.

Hur tacklar ni var för sig den psykiska pressen?

Vi försöker lyssna på våra kroppar och vila när vi behöver. En sak som hjälper är att åka ut i naturen. Elins familj har en stuga vid en sjö i skogen som vi åker till när vi kan. Det är som att alla jobbiga känslor bara försvinner när vi är där och vi får slappna av och återhämta oss. Vi försöker också planera in små roliga saker som vi kan göra för att fylla våra liv med lite kul också – inte bara väntan och sorg eller ångest. Mario har börjat övningsköra, så vi passar på att åka på små utflykter samtidigt som han lär sig att köra bil.

Elin og Marios siffror

1 TESA
1 MicroTESE + IVF/ICSI
1 IVF
1 microTESE+IVF/ICSI
0 graviditeter

Var står ni nu? Och vad har ni för funderingar och planer på att bilda familj tillsammans?

I Sverige får man tre IVF-försök finansierade av sin region. Just nu står vi inför vårt tredje och sista sådana försök. I mitten av oktober ska vi åka till Göteborg och göra MicroTESE och äggplock. Vi är otroligt nervösa för det. Vi har läst på väldigt mycket kring donation och adoption, men Elins psykolog har typ förbjudit henne att tänka på det innan vi vet om vi behöver det eftersom hon inte mår så bra av det. Hon försöker hålla det, men det är lättare sagt än gjort.

Elin, vad har varit det svåraste för dig?

Det svåraste är definitivt ovissheten. Väntan är också brutalt jobbig, men om vi bara hade vetat att det finns ett barn där i andra änden så hade det varit oändligt mycket lättare. Vi vet ju inte om vi kommer få barn överhuvudtaget.

Det är svårt, och det gör att vi liksom ”sitter fast” i livet och inte kan planera för varken det ena eller det andra.

Men på en stark andraplats kommer isoleringen som det innebär att genomgå en fertilitetsbehandling och en pandemi på samma gång.

Mario, vad har varit det svåraste för dig?

Framför allt att se Elin så ledsen och att inte kunna göra något åt det. Men också att inte känna hopp och ändå tvingas kasta massa pengar och livstid på det.

Vad skulle ni vilja ha vetat när ni påbörjade fertilitetsbehandlingen?

Det hade varit bra om vi i förväg hade vetat hur mycket vi var tvungna att ta reda på själva. Vi trodde att vi skulle få mycket mer hjälp av vår lokala klinik. Att de skulle ha tid att sätta sig ner med oss och säga typ: ”Nu ser det ut så här och då kan vi göra så här eller så här. Och tidsplanen borde vara ungefär så här.” Men vi upplevde mer att de sa lite snabbt vad vi kan göra under samma besök som vi fick diagnosen och sedan var vi liksom ensamma i det. Som tur var hittade vi en klinik sedan som vi är otroligt nöjda med – Livio Göteborg.

Är det något ni vill tillägga?

Ett råd till alla som försöker få barn hemma och har svårt med det: Vänta inte med att söka hjälp! Det är tillräckligt jobbigt som det är. I vårt fall var ju ”hemma-försöken” helt meningslösa. En annan viktig sak är att prata med varandra, det kan vara lätt att glömma när man är ledsen, speciellt som man (Mario talar av erfarenhet).

Det är viktigt för att inte skada förhållandet i processen. Prata om era känslor och tankar och lyssna på varandra. OCH:

Var snälla mot er själva!

Se mer av Elin og Mario här

Hämta wawa app i App Store

wawa app är en assistent som vägleder dig genom din fertilitetsbehandling. Här får du verktyg och känslomässigt stöd som ökar chanserna för en lyckad behandling. Vårt mål är att göra en av de svåraste resorna bara lite lättare.

Läs mer

Personliga berättelser

Maria: "Man har ingen aning om man måste springa 1 eller 800 kilometer innan man kommer i mål"

För Maria och Martin är det en enorm sorg att inte ha blivit gravida än efter 2 år och 8 månader av fertilitetsbehandling. Maria upplever att hon efter en tid har utvecklat en ny, tillfällig fertilitetspersona, vars dystra sidor gång på gång sätter henne på prov.

28. november - 2021

wawa fertility

Skelbækgade 2, 6 sal

København V

CVR: 41507349

Sociala medier

  • Facebook
  • Instagram

Data- och sekretesspolicy