Vårt community svarar: Hur vi hanterade bebisavundsjukan

Ska du be dina nära och kära om att tillkännage sin graviditet via sms eller ansikte mot ansikte? Vi frågade kvinnorna i vårt community vad de gjorde för att hantera bebisavundsjukan när den kom (för) nära.

Skrevet af:

wawa

09. maj - 2022


Fråga 1: Upplevde du att alla i din omgivning hade lätt att få barn?

Rikke: Jag kände ofta att jag var den enda i världen som hade en kropp som inte fungerade som den skulle. Mina vänner blev gravida på ett ögonblick, hade relativt okomplicerade graviditeter och födde vackra, friska barn.

Louise: I periferin upplevde jag att väldigt många fick barn. Det hade inte varit så ”illa” i vår umgängeskrets, men med tiden blev det fler och fler.

Mia: Ja det gjorde jag. Plötsligt var alla runt omkring mig gravida och jag såg inget annat än barnvagnar och stora magar. Jag kände ofta en enorm avundsjuka och kunde inte förstå hur folk kunde bli gravida hemma på egen hand. Varför var deras förutsättningar annorlunda än mina? Vad hade jag gjort för fel eftersom jag inte kunde göra barn själv?

Monique: Det känns som om alla i min omgivning enkelt har fått barn genom att bara knäppa med fingrarna, åtminstone majoriteten av dem. Under de två år som vi har försökt bli gravida har alla kvinnor i min familj blivit gravida.

Sofie: Jag vet allt om bebisavundsjuka! Jag hade det generellt sett inte så svårt med att andra blev gravida innan jag påbörjade fertilitetsbehandlingen. Jag tänkte bara ”om de blir det, så måste jag också snart bli det.” Men det ändrades.

Vi intervjuer

Rikke Hector Degner, MSc, 30 år, har precis fött sitt första barn efter några år i behandling
Louise Vad: Student, 30 år gammal, gravid med sitt första barn efter några års behandling.
Mia Emborg: Ingenjör, 34 år, 2 barn genom IUI efter en lång process.
Monique Wichmann-Astow: Administrativ assistent, 29 år, väntar på att få påbörja ICSI.
Sofie Malene Lund: Affärsutvecklare, 31 år, gravid med andra barnet efter ICSI.

Fråga 2: Hur har du känt och reagerat när en graviditet tillkännagavs medan du var under behandling?

Rikke: Under vår fertilitetsprocess kom jag till en punkt där jag hade svårt att glädja mig åt andra när de meddelade att de var gravida. Jag tyckte att det var oändligt orättvist – som om andras graviditeter innebar att chansen för mig att bli gravid minskade. Rationellt visste jag förstås att det inte var så, men mitt förnuft hade antagligen försvunnit tillsammans med alla mina förhoppningar och drömmar om att bilda en egen familj.

Louise: När vi precis hade börjat behandlingen kunde jag komma på mig själv med att säga elaka saker till skärmen om en ny graviditet annonserades på sociala medier. Senare blev jag bättre på att säga ”Det har inget med mig att göra, det är kul för dem”. När annonseringarna så smått började komma i vår bekantskapskrets reagerade jag med tårar. Jag var aldrig ledsen över att våra vänner skulle bli föräldrar, utan jag tror bara att det påverkade vår egen sorg.

Mia: Jag var glad för andras skull, men jag kunde inte låta bli att tänka att möjligheten att själv bli gravid blev mindre och mindre för varje ny graviditet som tillkännagavs.

Monique: Det har slagit mig relativt hårt varje gång en ny graviditet har tillkännagivits. Jag har egentligen accepterat att vi behöver hjälp för att få barn, men jag har bara svårt att förlika mig med all väntan. Det är helt klart den som gör ont just nu.

Sofie: När vi började med fertilitetsbehandling blev jag lite irriterad när andra ”hoppade över oss i kön”. Speciellt de som stod mig nära och som hade försökt under väldigt kort tid eller där det ”bara hände”. Jag stod inte ut med att det ”bara hände” för vissa och blev arg på dem inombords. Jag upplevde att livet inte var rättvist, vilket det tyvärr inte är. De personer som hade försökt länge eller som hade genomgått fertilitetsbehandling unnade jag enormt mycket – och de bidrog också till att ge mig hopp.

Men när jag väl hade accepterat att mina vänner hade det som jag inte hade, försökte jag njuta av deras lycka och ta till mig allt det goda. Annars skulle tiden fram till att jag blev gravid bara vara olycklig, och det var outhärdligt. Så jag besökte mammalediga vänner och pussade och kramade deras barn och försökte se det positiva i att jag kunde lämna tillbaka dem när de började gråta och att jag kunde sova ut på helgerna.

Fråga 3: Vilket är ett bra sätt att tillkännage sin graviditet på som nära vän eller familjemedlem till någon som är i behandling?

Rikke: Mina vänner började meddela mig om sina graviditeter via sms, och det var definitivt det bästa sättet för mig att få reda på det. Då hade jag möjlighet att vara i och lugnt känna min egen omedelbara reaktion (som var avundsjuka och sorg över min egen situation), och när jag sedan hade lugnat ner mig kunde jag uttrycka min glädje för deras räkning och faktiskt mena det.

Louise: Jag är en stor anhängare av att få ett meddelande. Jag tror faktiskt inte att jag har upplevt ett tillkännagivande av en graviditet ansikte mot ansikte medan vi har varit i behandling, och det är jag är så glad över! Att få ett meddelande har gjort det möjligt för mig att bearbeta min egen sorg innan jag träffar våra vänner – och på så sätt har den glädje som jag också har upplevt för deras räkning kunnat lysa igenom och inte överskuggats av min sorg. För sorgen har inget att göra med deras graviditeter, den är min egen och jag vill inte att våra vänner ska tro att jag är ledsen över deras lyckliga situation.

Mia: Om du vill göra ett stort tillkännagivande i familjen eller under en middag med vänner kan det vara en bra idé att meddela det i förväg till dem som behandlas. Det kan vara ett stort slag i magen när andra berättar att de har blivit gravida, men du vet inte om du någonsin kommer att få barn själv. Det är inte så att du inte är glad för andras skull, men det är ingen lätt känsla att hantera. Att vänta ett barn är en stor sak, liksom sorgen över att inte kunna få ett barn.

Monique: Jag skulle vilja veta det så tidigt som möjligt och helst i ett mindre sammanhang, så att det inte annonseras i en stor grupp. Då kan jag bättre ta in det och ge plats åt den glädje som den gravida kvinnan förtjänar. Jag har svårt att hantera alla andras glädje över den gravida kvinnan, för jag vill så gärna få samma reaktion riktad mot mig. Så det har inget att göra med att jag inte är glad för den gravida kvinnan och tycker att det är kul för henne. Det gör bara så ont att stå utanför den mammagrupp som jag så desperat vill vara en del av.

Jag övar och pratar med min man, Theis, om att acceptera att det kan göra ont, samtidigt som jag är glad för deras skull. Vissa dagar är det lättare än andra.

Fråga 4: Vad gjorde du själv för att kunna delta i sammanhang med gravida magar?

Louise: Om de var vänner har jag aldrig haft problem med gravida magar. Jag har alltid tyckt att graviditeter är ganska spännande. Men på mitt tidigare jobb i en underklädesbutik föredrog jag att låta mina kollegor ta hand om de gravida kvinnorna när de kom för att köpa en amningsbehå.

Mia: Jag var ärlig mot mig själv om vad jag kunde hantera från gång till gång. Vissa dagar var bättre än andra. Det hade ofta att göra med var jag befann mig i behandlingen, och de flesta förstod det.