Trine & Mikkel: För oss var det en del av acceptansprocessen att först prova med Trines ägg

Hör Trine och Mikkel berätta sin historia om hur de snabbt blev gravida på naturlig väg med sin första dotter – senare upplevde stora problem och förluster, fick diagnosen sekundär infertilitet och tidigt klimakterium – men sen vann kampen och fick en till vacker dotter med hjälp av donatorägg.

Skrevet af:

wawa

15. juli - 2022


Berätta lite om dig själv och din man Mikkel.

Mikkel och jag började vårt förhållande med att bli bästa vänner redan tre år innan vi blev ett par. När vi började prata om att skaffa barn hade vi varit tillsammans i 1,5 år och var på semester i Uganda. Vid den tiden hade vi flera vänner som hade svårt att få barn och därför funderade vi förstås på om det skulle vara något som vi också måste kämpa med.

Sen bestämde vi oss för att vi är redo att bli föräldrar och kan börja försöka (vi vet att det kan ta väldigt lång tid) och tre veckor senare har vi ett positivt test. Allt gick väldigt snabbt men vi kände oss lyckliga och glada över att det gick så bra. Då arbetade vi båda som pedagoger och har det härligt tillsammans. Vi är som många andra unga människor, vi ränner runt med våra vänner på stan och sitter sällan still. I januari 2016 får vi äntligen sällskap av Saga. Graviditeten med Saga har varit helt utan komplikationer och har varit en underbar tid.


Det låter som en bra start för er familj. När börjar ni fundera på att utöka familjen ytterligare?

Vi börjar drömma om ett syskon till Saga när hon är 1,5 år gammal. Fyra månader senare har vi ett positivt test och känner oss återigen lyckligt lottade. Vi vet att det inte är en självklarhet att få barn.

Vi gör ett nackuppklaringstest (november 2017) och då upptäcker tyvärr läkarna att vår lilla flicka (Alva) är mycket sjuk. Det var enormt svårt att förstå. För under ultraljudsundersökningen kan vi nämligen se att hon ligger och simmar runt. Men under tiden hör vi dem berätta att hon har en lymf- och hjärtsjukdom som orsakas av något som kallas trisomi 18 (Edwards syndrom). Detta innebär att vi redan nästa dag är på sjukhuset och väntar på att få göra en kirurgisk abort.

Det är en fruktansvärd sorg som vi går igenom och allt går väldigt fort. Ena dagen är vi lyckliga och nästa dag förlorar vi vårt barn och alla våra drömmar.

Då visste vi ännu inte att det skulle hända om och om igen under de kommande tre åren.


Hur tog ni er från detta till att påbörja fertilitetsbehandling?

Vi började behandlingen ett år efter att vi förlorade Alva. Jag antar att det är här vi verkligen kan säga att vi påverkas av sekundär infertilitet. Samtidigt hade jag två extremt långa cykler (55 och 70 dagar).

Jag gick till läkaren båda gångerna och fick höra att min mens var på väg och att mitt huvud förmodligen behövde vila.

Det sistnämnda var säkert sant, för jag hade inte på något sätt fått bearbeta att jag förlorat Alva. Under hösten 2018 är jag återigen hos läkaren. Den här gången är Mikkel med mig och jag vill ha en remiss till en gynekolog. Lyckligtvis är min läkare förstående och vi får en tid redan veckan därpå.


Vad blev nästa steg hos gynekologen?

När vi går till gynekologen för första gången blir jag så överväldigad och glad över att vi redan samma dag får hormoner och förbereds för insemination.

Det finns hopp och känslan av att någon verkligen vill hjälpa oss ger mig hopp och lite sinnesro.

Vi testas båda två och Mikkels svar kommer snabbt tillbaka. Det är mycket positivt. Han svävar högt över läkarens besked. Vi fortsätter med inseminationen samtidigt som jag tar blodprover som kan säga något om min äggreserv, ämnesomsättning osv.

När jag tar mina blodprov anser sjuksköterskan hos min husläkare att AMH-blodprovet inte är nödvändigt eftersom jag vid denna tidpunkt bara är 32 år. Jag får därför inte rätt svar direkt och vår gynekolog, som inseminerar mig, beställer ett nytt test. Redan efter några skanningar anade hon att det fanns mycket få ägg. Vid den här tidpunkten ägnade jag inte en tanke åt det. Jag hade ju haft lätt att bli gravid tidigare.

På grund av detta hade jag glömt bort allt om det där jäkla testet när jag skulle undersökas en dag i december. Vi befinner oss just nu mitt i processen för vår andra insemination och det är här allt mitt fokus ligger.

Men nu har mitt AMH-svar kommit. Jag måste erkänna att jag inte heller riktigt lyssnar, just för att jag har haft lätt att bli gravid tidigare och därför tror att jag borde ha gott om ägg. Men siffran visar sig vara mycket låg (0,5). Det kom som en stor chock, framför allt eftersom man inte mäter lägre värden så det är en mycket dålig nyhet.


Försök att beskriva dina känslor efter det här beskedet?

Min värld faller samman. Jag hör bara ord som: Donatorägg, tidigt klimakterium och barnlöshet, och jag börjar hyperventilera.

Den här dagen är jag ensam under undersökningen, och jag känner en enorm längtan efter att ha Mikkel med mig. Men jag får transportera mig själv hem där jag överväldigas av en massa panikkänslor.

Jag känner mig inte alls som en kvinna eller mamma. Det kan bäst beskrivas som en identitetskris som jag går igenom den första månaden efter beskedet att jag förmodligen inte kommer att vara en genetisk mamma till mina barn. Om jag överhuvudtaget kan bli gravid. Jag avundas våra vänner. Jag kan inte unna andra människor något bra och känner att hela vår framtid har tagits ifrån oss. Men det värsta är skuldkänslan över att jag inte kan ta hand om Saga.

Jag klarar inte av det enda barn vi har haft turen att få och om jag inte klarar av det förtjänar jag inte fler barn. Jag börjar få en massa irrationella tankar om att ”någon” håller koll på mig och tänker: ”Hon där, hon är en så dålig person, hon förtjänar inte att få barn”.

Jag känner verkligen att jag är en dålig människa. Så känner jag hela tiden. Min självkänsla är nere på noll och det blir svårare och svårare att umgås med andra människor. Till och med familj och vänner. Jag är inte heller intresserad av vad de gör eller hur de har det. Enkelt uttryckt är det lättast för mig att vara ensam.


Hur hanterar Mikkel situationen och beskedet?

Mikkel påminner mig hela tiden om att den Trine som är här nu är en produkt av hela den situation vi befinner oss i: Hon är inte verklig. Det är den största hjälpen för mig under de många år som vi är i behandling och under vår sorgebearbetning.

Med ordet ”äggdonation” blir sorgen efter Alva ännu större och jag får känslan av att Alva var min sista chans. Flera gånger skriker jag åt Mikkel att han bara borde flytta. Att det är okej för honom att lämna mig så att Saga kan få syskon och att åtminstone han får leva ut drömmen om fler barn. Jag minns att det var mycket brutalt och att hela vår grund som par slogs sönder under oss. Som tur är, är Mikkel alltid mycket lugn och bra på att agera rationellt i situationer där framför allt jag befinner mig på djupt vatten.


Vad blir nästa steg?

Tack och lov kunde vi snabbt påbörja IVF en månad efter beskedet om låg äggreserv. Känslan av att vara på gång och ha någon slags kontroll hjälper lite mot huvudvärken och alla tankar som gör mig ledsen.

Efter två negativa IVF-behandlingar med mina ägg sitter vi som två zombier i bilen fram och tillbaka till Århus, där vi har köpt behandlingar. Vi bara kör och när vi stannar vid kliniken slår det oss vilken märklig verklighet vi befinner oss i. Jag grät varje gång vi stannade på parkeringen. Oavsett hur många hormoner jag pumpas i är det uppförsbacke. Precis som många andra blir vi frustrerade över det frihetsberövande som det innebär att vara i behandling. Allt måste schemaläggas efter cykler, skanning och ägguppläggning. Det är svårt att planera med arbete, passning av Saga och semester.


Hur hanterar ni den ekonomiska belastningen det innebär?

Vi är dessutom frustrerade över de ekonomiska aspekterna av vår önskan om ytterligare ett barn. Vi har inte mottagit någon behandling tidigare, men om vi ville ha ett andra barn skulle vi, som alla andra, betala för det själva.

Vi får hjälp av familjen, eftersom vi inte på något sätt kan betala det själva med min pedagoglön och Mikkels studielån. Efter fyra försök med mina egna ägg känns drömmen ännu mer avlägsen. Totalt har vi tagit ut två ägg och inget av dem har fäst. Det är ett fiasko varje gång jag måste hoppa upp på bänken och försöka få fram något slags hopp i mitt huvud. Där och då har vi ett långt samtal med varandra och båda är överens om att vi ska stoppa här. Vi kom överens om att om vi skulle ha någon energi kvar för denna kamp så skulle den användas till donatorägg.

Att läsa om Epigenetik och att vara en del av en gemenskap på Facebook där vi alla kunde prata fritt och öppet hjälpte mig mycket när jag skulle bearbeta beslutet om donatorägg. Jag upptäckte att de kvinnor som fick ett barn med donatorägg var lika mycket mammor och hade lika djupa känslor som om de hade varit genetiska mammor.


Vad var era tankar om att använda donatorägg?

Trine: Min första tanke var att om det verkligen inte var möjligt med mina ägg, så skulle donatorn vara helt anonym. Jag var så rädd att donatorn skulle komma och ta mitt barn ifrån mig, eftersom det egentligen var hennes. Det var en irrationell tanke, men den fyllde mina tankar. Jag hittade en gemenskap i Facebook-grupper för kvinnor i samma situation som jag. Andra kvinnor som kämpade och använde donatorägg i sina försök.

Där upptäckte jag att jag inte var ensam om mina bekymmer, känslor och svåra tankar.

Mikkel: För mig var det aldrig en sorg att vi eventuellt skulle behöva en donator för att få det barn vi drömde om. Men det var inte heller jag som blev stämplad som ”fel”. Jag tvivlade inte på att jag skulle känna att det var vårt barn oavsett om vi använde en donator eller om det var med Trines ägg. Om jag skulle ha känt på samma sätt om det hade varit min sperma som var problemet kan jag inte säga. Men det skulle nog ha krävt mycket mer mental bearbetning. Men jag accepterade och bekräftade Trines sorg och kunde absolut förstå de tankar hon hade.

När en sådan grundläggande biologisk och evolutionär egenskap plötsligt fråntas en är det naturligt att ens självuppfattning och könsidentitet sätts på hårda prov.


Hur gick processen vidare?

När vi till slut bestämde oss för att hitta en donator fyllde vi i ett formulär på kliniken. Vi försökte hitta en donator som matchade mig så mycket som möjligt i fråga om hårfärg, ögonfärg, längd, kroppsbyggnad och etnicitet. Det kändes väldigt konstigt att plocka in en annan kvinna i vår dröm om ett barn. Under vår egen IVF-process började jag däremot ändra uppfattning om donatorn skulle vara anonym, öppen eller känd. Jag hade sett fler och fler som valde att själva söka efter en donator och på så sätt få en känd donator. Det tilltalade mig oerhört mycket.

Inte för att vi skulle träffas, prata eller bli bästa vänner, utan för att jag behövde avmystifiera hela processen så mycket som möjligt och framför allt ha en person som jag kunde säga TACK till. Det ger en bra känsla att veta hur donatorn ser ut och att vi skulle ha möjlighet att ta kontakt med henne redan innan vårt barn fyller 18 år (som är reglerna för öppen donator).


Söker en donator

Så gjorde ett inlägg i en sluten Facebook-grupp och skrev en slags ”säljannons”. Det kändes lite konstigt att berätta om vår kamp och våra behov för en grupp okända kvinnor, men vi var i behov av stor hjälp och fick den. Vår första donator heter Camilla. Hon är redo att påbörja behandlingen redan veckan efter vår första kontakt på Facebook. Det gav en bra känsla att prata med henne och jag minns en känsla av lättnad och hopp för första gången på länge. Ägguttagningen är god (10 ägg). Tyvärr blev det bara ett användbart ägg kvar men ägget fäste (augusti 2019) och vi är så lyckliga!!!

Detta är min första graviditet med donatorägg och jag kände mig äntligen som en kvinna igen. Min kropp fungerade. Den kunde göra allt som förväntades av en kvinnokropp. Bakom denna glädje finns också en stor oro och rädsla. Vi vet från upplevelsen med Alva att skanningarna inte är någon walk in the park och vi köper en massa extra skanningar innan nackuppklaringstestet, som vi kommer till med hjärtat i halsgropen och fuktiga ögon. Vi klarar skanningen och för oss var det den viktigaste milstolpen. Nu vågade vi andas igen. Under de 14 dagarna före undersökningen för att ta reda på barnets kön känns allt normalt.

Jag kan verkligen glädja mig åt andra människors bebislycka och jag har energi nog att göra något extra för de människor jag bryr mig om. Det hade jag saknat så oerhört mycket.


Men så drabbas vi av ännu en olycka.Vid ultraljudsundersökningen vecka 15 visar det sig att Ask är allvarligt sjuk och lider av en hjärnsjukdom som kallas Holo Procensafeli. Det innebär att han med lite tur skulle överleva 5 veckor efter födseln. Om han ens skulle överleva hela graviditeten. Vi måste återigen fatta beslutet om att ta farväl av vårt barn. Jag föder honom i vecka 16 och när vi sitter med honom i våra armar är han verkligen vår. Inte mer Mikkels än min pojke. Det var en liten tröst i den enorma sorg vi upplevde. Vi måste kontakta en donator igen, eftersom vi inte har några fler ägg i frysen.

Min första tanke är att fråga Camilla som nyss hade hjälpt oss, men på grund av risken för återfall rekommenderar läkarna inte det. I stället kontaktar vi Jannie.

Jag är imponerad och djupt tacksam för att andra kvinnor hjälper till på det här sättet. Att kunna ge andra familjer den största gåvan.


Ni gör ett nytt försök, berätta hur det går denna gång.

Vår donator tillbringade faktiskt sin julledighet med att skapa liv åt oss och fick ut 14 ägg, varav 4 kunde frysas ner. Vid första försöket har vi inte så mycket tur och ägget fäster inte. Vi lyckas lägga upp det andra ägget innan Danmark stänger ner på grund av Corona. Till en början kändes det härligt med hemmaisolering. Vi hade nästan längtat efter det i två år.

Det innebar inga besök hos nyfödda barn eller fika med dåliga råd och kommentarer från alla som också en gång känt någon som förlorat sitt barn. Det fanns bara plats och tid att vara tillsammans, vi två och Saga.

Ägg nummer två fäster sig lyckligtvis (mars 2020). Tyvärr fick jag ett missfall redan i vecka 7. Det är känsla av maktlöshet att plötsligt förlora barnet där hemma och inte kunna göra någonting medan din kropp gör sig av med det liv som växte i magen. Nu blir känslan av hemmaisolering plötsligt en tortyr eftersom vi tvingades ta en paus. Det var svårt att vänta på att klinikerna skulle öppna igen så att vi kunde fortsätta vår kamp. Jag kämpade redan mot tiden, för jag ville så desperat att åldersskillnaden till Saga inte skulle bli för stor.


Ni kommer till ert tredje försök med ägg från er andra donator. Hur går det?

När vi ska i gång igen har det blivit juli. Tredje ägget fäster inte. Nu hänger allt på det sista ägget i korgen. Lyckligtvis fastnar det och jag blir gravid med Asta. Under graviditeten får vi extra undersökningar och köper även en 3D-skanning för att kunna se hur fin hon är. Att få se henne lite redan innan hon kommer ut är skönt för mig i processen med att bearbeta att det är en liten cell som jag har fått från en annan kvinna. Men jag behövde känna en större anknytning till Asta än vad jag först hade trott. Jag fick det från ultraljudsundersökningar där jag kunde se henne le, suga på fingrarna och bara leka i magen.


Har ni delat med er av processen till någon under tiden?

Det kan vara ett stort dilemma om du ska berätta att du får behandling med donatorägg. Jag skämdes först väldigt mycket över att jag kanske hade gjort något fel och förstod inte varför det plötsligt inte fanns några fler ägg. Det var skamligt och jag kände mig utanför och ensam.

Vi valde att inte göra det till en hemlighet att vi har använt donatorägg eftersom det bästa sättet för mig att ta bort skammen är att prata öppet om det och vara stolt över den hjälp vi har fått. Jag har också varit rädd för att få kommentarer som: ”Det är lustigt, hon liknar inte dig så mycket”, och då pratar vi hellre högt om det utan att hålla tillbaka. Jag vet att jag skulle bli sårad av sådana kommentarer, även om jag är väl medveten om att Asta inte kommer att likna mig.

Vi pratar också redan öppet om vår historia med Saga. Det är väldigt abstrakt att förstå, men båda ska veta att vi har fått hjälp och att det inte finns några tabun.

Vi är stolta över vår historia. Både Asta och Saga är verkligen så efterlängtade båda två. På samma sätt talar vi om Ask och Alva som vi förlorade och Saga kallar dem ofta för sina syskon. Det går rakt in i våra hjärtan och det betyder mycket att de inte bara är med i vår berättelse utan också i Sagas.


Hur har processen påverkat er som par?

Under de år vi har kämpat med (sekundär) barnlöshet och med sorgen efter Alva och Ask har vi kommit närmare varandra. Det var vi mot resten av världen. Även om världen ville oss väl, var det den kampen vi utkämpade tillsammans. Det fanns inga tankar och känslor som var förbjudna eller fel att säga högt till varandra. Vi hade ett gemensamt helvete där allt var tillåtet, utan att man skulle överrumplas av rationella tankar från snälla och välmenande vänner.

Flera gånger fick vi rådet att vi skulle hjälpa varandra när vi hade dåliga dagar. Vi upptäckte snabbt att det inte fungerade för oss. Det kändes falskt och iscensatt. Om vi inte fick vara 100 procent i känslorna när de uppstod kändes det som en explosion i huvudet.

Jag upplever att vi har varit särskilt bra på att känna av varandras behov. När jag tyckte att jag var den största fegisen och bara ville fly visste Mikkel att jag egentligen bara behövde hållas om. Och om jag (Trine) hade en dålig dag försökte jag inte heller dra ner Mikkel om han hade en bra dag. På så sätt accepterade vi att vi inte alltid kunde vara synkroniserade i den vardag vi tyvärr hamnat i.

Något som vi har använt oss av mycket är vår humor. Att kunna se det komiska i en vardag där allt annars ofta bestod av sorg, fertilitetsbehandlingar, frustrationer, bekymmer etc. kändes som en lättnad och som man kunde få komma upp till ytan för att ta ett andetag innan man dök ner igen.


Fick ni hjälp med att bearbeta några av känslorna?

Jag hade det jobbigt och känslan av att mitt huvud aldrig fick vila är hårt att vara i. Jag gick till en psykolog ett par gånger. Det är mest för att bearbeta sorgen, känslan av otillräcklighet och det faktum att jag upplevde allt fler saker som meningslösa. Jag hade humörsvängningar och saknade vår vardag från innan vi förlorade Alva och Ask, och vi drog oss undan från vänner och familj när vi till slut inte stod ut med alla graviditetsannonseringar. Vid ett tillfälle var det en per vecka! Det var för överväldigande. Vi hade mest lust att dra oss tillbaka från samhället och hitta tillbaka sen när vi var ute på den berömda ”andra sidan”. Jag var bitter hela tiden och tyckte att livet var orättvist. Medan andra gick friktionsfritt genom graviditeterna och alla skanningar, mötte vi den ena olyckan efter den andra.

Ofta kunde jag inte stå ut med att träffa bekanta för en ytlig pratstund och frågan: ”Hur är det med er?” eftersom jag inte kunde svara på ett ärligt sätt. Det var helt enkelt ett alldeles långt samtal att kunna småprata om. Att jag inte heller kunde stå ut med tanklösa kommentarer som ”Nu måste ni njuta av att ni har Saga”, ”Tur att läkarna upptäckte att Ask och Alva var sjuka” och ”Det finns nog en mening med allt” är en helt annan sak. Å andra sidan har Saga varit till stor hjälp för mig, och det faktum att hon gör oss lyckliga varje dag hjälper mig att hålla mig flytande.

Mikkel fanns där för att påminna mig om att känslorna och de fula tankarna inte är hur jag är, utan hur jag är just nu utifrån den situation jag befinner mig i - den gamla Trine finns där bredvid. Det hindrade mig från att tappa bort mig själv.


Hade du några bekymmer med Saga?

Under behandlingarna, först med mina ägg och sen med donatorägg, var jag väldigt ledsen över att Saga blev äldre och äldre och att åldersskillnaden till ett levande syskon bara blev större. Jag tvivlade inte på att de skulle få mest ut av att vara nära varandra i ålder. Alla våra vänner fick barn med två års mellanrum. Som ensambarn var det verkligen ett stort fokus för mig. Sedan vi fick Asta har åldersskillnaden blivit oväsentlig. De två flickorna uppskattar varandra så mycket. Vi kan förklara för Saga varför vi måste vänta med något eftersom lilla bebis Asta har ett annat behov. Saga har faktiskt varit stor hjälp, som att hämta saker (choklad till mamma som ammar, eftersom Asta också behöver choklad) och njuter av lite extra iPad-tid när mamma och pappa har behövt sova i kapp.


Hur mår ni idag?

Mikkel: När jag ser Trine i dag och ser henne sitta med Asta önskar jag att jag kunde gå tillbaka i tiden till den Trine som var så förtvivlad och visa henne en glimt av den verklighet som lyckligtvis är vår vardag idag: Asta är vårt barn. Och Trine är mamma till Asta lika mycket som hon är mamma till Saga. Mitt råd till personer som överväger donatorägg skulle därför vara: ”Gör det! Om det är vad som krävs, gör det! Det är ert barn och ni vet det så fort ni plussar.”

För oss var det en del av acceptansprocessen att först prova med Trines ägg. Men om vi hade vetat hur naturligt det skulle vara och kännas med donatorägg skulle vi ha börjat tidigare.

Graviditeten med Asta var nio långa månader fylld av oro och rädsla för att förlora henne. Det var väldigt overkligt att se hur snabbt och naturligt vi blev en familj på fyra – precis det som vi hade drömt om så länge. Oron försvann snabbt till förmån för många praktiska saker som amning, sömnbrist och alla nya roller vi nu var tvungna att hantera. Det var en enorm lättnad att kunna släppa den oro som följt oss sedan 2017.

April 2022 blev Asta 1 år. Det var en enorm milstolpe att uppleva. Det var en dag av firande och många tankar om den tid vi har tillbringat tillsammans. Hennes fina storasyster på 6 år är den bästa i världen och vi har hittat frid och en vardag där vi inte längre känner att vi hela tiden måste vara beredda på nästa kamp. Vi är tacksamma över att få uppleva detta och leva i det. Vardagens små bekymmer känns små och leverpastejsmörgåsarna är bara härliga att smöra – så länge alla är friska och har det bra. Det är helt säkert en av de mest klyschiga fraserna, men vi känner att vi tillsammans har kommit starkare ut ur alla dessa år av olycka och sorg. Vi har lärt känna varandra på ett sätt som kanske få människor får möjlighet till i ett förhållande.

Framtiden är svår att förutsäga, men vi har åtta ägg nedfrysta och vi kommer förmodligen att behålla dem så länge vi kan.