Professorn: om den ökade risken för depression i samband med fertilitetsbehandling

Vi vet att fertilitetsbehandling kan vara påfrestande och att många kvinnor och män upplever stress eller depression under behandlingen. Men vad är sambandet egentligen? Och vad gör samhället för att bättre stödja kvinnor och par i behandling?

Skrevet af:

Lone Schmidt

04. april - 2022


Vet vi en del från dansk forskning eller danska studier inom området psykisk hälsa och kvinnor och par i fertilitetsbehandling?

Vi har en stor studie med 2 250 fertilitetspatienter (både män och kvinnor) som alla påbörjade behandlingen år 2000 - de fyllde i ett frågeformulär vid det första besöket, ett år senare och slutligen fem år efter att de påbörjat behandlingen. Dessutom har vi följt dem i födelseregistret och det psykiatriska centralregistret. I den studien undersökte vi många saker – allt från kommunikation, stress, hantering av stress under behandlingen, nivåer av självrapporterade depressiva symtom osv.

Dessutom finns det registerstudier med män och kvinnor i IVF-registret över tid.

Vi intervjuer

Forskningsprofessor mso, med.dr.,
Ph.D., läkare Lone Schmidt. Köpenhamns
universitet, Institutionen för folkhälsovetenskap.
Avhandling: Nedsatt fertilitet och folkhälsovetenskap.

Hur hänger depression och infertilitet ihop?

Man kan se på sammanhanget på två sätt. Den ena är att vissa menar att depression kan leda till att man på lång sikt får färre barn. Vi kan faktiskt se i registerstudier att personer med en psykiatrisk störning i genomsnitt får färre barn än personer som inte har det.

Och om man ser det på ett annat sätt vet vi att det faktum att man inte kan få barn när man vill och att man hamnar i behandling är två så kallade "lågkontroll stressorer", som man inte kan göra så mycket åt.

Ingen av dem kan kontrolleras och du kan hamna i en existentiell kris - "varför är jag ens här" eller "vad kommer att hända med mig". Denna kris kan leda till depressiva symtom. Du har inte något att säga till om.

Ja, du kan söka bra behandling men du kan inte bestämma att den ska fungera.

Hur många drabbas av depression under fertilitetsbehandlingen?

I studien med 2 250 personer kunde vi se att när de kom till oss år 2000, när väntetiden var lång, hade de i genomsnitt försökt få barn i fyra år och i genomsnitt varit i parförhållande i sju eller åtta år. I denna grupp visade 12 procent av kvinnorna och 4 procent av männen tecken på depressiva symtom redan när de påbörjade fertilitetsbehandlingen.

Vi undersökte dem ett år senare med frågeformulär och uteslöt dem där behandlingen hade varit framgångsrik under den tiden. Här visade 15 procent av kvinnorna och 6 procent av männen tecken på depression. Även om vi har ansträngt oss mycket är det ett mycket komplicerat ämne som vi frågar om och vi gör det på ett enkelt sätt, så det finns naturligtvis okända faktorer.

Vid femårsuppföljningen hade så många lyckats skaffa barn att det inte var möjligt att följa upp depressiva symtom bland dem som förblev barnlösa, så studien slutade där. I samma studie fann vi också att kvinnor som rapporterade höga nivåer av infertilitetsstress i början av fertilitetsbehandlingen var mer benägna att använda antidepressiva läkemedel senare jämfört med kvinnor med lägre stressnivåer.

Vi vet från några holländska studier, där man gjorde något liknande, att man kunde se att depressionssymptomen hos kvinnor minskade när de blev gravida.

Deras depression var alltså relaterad till att inte bli gravida.

Amerikanska forskare har också följt barnlösa par under lång tid, med särskilt fokus på psykologin kring graviditet och förlossning efter fertilitetsbehandling. En del av kvinnorna i studien bytte identitet från barnlöshet så fort de blev gravida och glömde bort frustrationen och depressionen, medan andra bär med sig identiteten som infertil långt in i livet. Det är väldigt individuellt.

Vilka är de psykosociala konsekvenserna av behandlingen? För kvinnan och en eventuell partner?

Intervjustudier har faktiskt visat att för vissa kvinnor och par är fertilitetsbehandling en stor lättnad. Efter att ha försökt länge hemma kan det kännas som en lättnad att överlåta det till någon som kan fixa det. För andra kvinnor och par kan det vara en extra börda att gå på fertilitetsbehandling – man får ett schemalagt liv, allt måste passa in i behandlingen och något som är mycket privat och vanligtvis görs hemmets trygga vrå måste nu göras på en klinik med andra inblandade. Det finns människor som tittar på din kropp både inifrån och utifrån, tittar på spermier, kontrollerar äggstockar osv.

Allt detta går hand i hand med glädjen över privilegiet att kunna få hjälp.

Vad betyder det för förhållandet?

Det har betydelse. När vi intervjuar par i behandling svarar de enhälligt att det är något av det mest påfrestande de har varit med om. Samtidigt säger en fjärdedel att de aldrig har stått varandra närmare och att deras relation har stärkts. När de berättar om detta nämner de att behandlingen, och därmed insikten om varandras kroppar, gör att de kommer närmare varandra. Det faktum att de inte kan få barn innebär att de måste prata om de svåra sakerna.

Hur stor är skilsmässofrekvensen för par i behandling? Är den högre?

Nej, det finns inte en högre skilsmässofrekvens bland par som genomgår eller har genomgått fertilitetsbehandling.

Vi undersökte 25 000 par som hade genomgått fertilitetsbehandling och jämförde dem med par i samma ålder utan fertilitetsbehandling. Paren följdes upp till 16 år efter behandlingen i registren. Det finns ingen skillnad i skilsmässofrekvens mellan de två grupperna! Vi var och är mycket nöjda med dessa resultat – de är viktiga siffror som ger hopp.

Finns det en ökad risk för postnatal depression efter fertilitetsbehandling?

Vi börjar någon annanstans – i registerstudier av 43 000 kvinnor och 38 000 män.

Där hade vi en föreställning om att om man inte fick ett barn efter behandlingen skulle man ha en ökad risk för depression. Men där hade vi fel.

Kvinnor som har fått ett barn löper fem gånger större risk att drabbas av depression (de allra flesta av dem inom sex veckor efter förlossningen) jämfört med kvinnor som förblivit barnlösa. Men det är ett mycket litet antal – bara 1 procent av kvinnorna.

Vi gjorde en annan studie med 28 000 kvinnor som hade genomgått fertilitetsbehandling och undersökte om de senare hade fått recept på antidepressiva läkemedel. Sedan tittade vi på kvinnor i samma åldersgrupp som inte hade genomgått fertilitetsbehandling.  Resultaten var ganska lika – ungefär 10 % av kvinnorna i båda grupperna hade använt antidepressiva medel.

Vi jämförde dem som hade blivit mammor efter fertilitetsbehandling med mammor som inte hade genomgått fertilitetsbehandling, och det fanns faktiskt en ökad sannolikhet för att börja med antidepressiv medicinering när man hade blivit mamma efter fertilitetsbehandling. Det kan finnas flera orsaker till detta – att de är mer sårbara. Men det kan faktiskt också bero på att det är kvinnor som har varit inom sjukvården länge. De är vana vid att använda sjukvården, ställer tidigare frågor och får behandling snabbare. Det kan finnas en ökad uppmärksamhet på kvinnan och paret eftersom de har varit i behandling och därför kan vårdpersonalen upptäcka depression tidigare än vanligt.

Så ja, det verkar som om det finns en ökad sannolikhet för att få antidepressiva läkemedel när man har blivit mamma efter fertilitetsbehandling. Men återigen är det mycket få mödrar som får antidepressiva läkemedel inom ett år efter förlossningen. Totalt 0,8 procent av de mödrar som hade genomgått fertilitetsbehandling och 0,2 procent av de mödrar som inte hade genomgått fertilitetsbehandling.

Hur kan samhället se till att det finns hjälp att få för kvinnor och par i behandling?

Det danska sjukhusväsendet ser inte speciellt lovande ut eftersom vi nästan inte har några psykologer på vissa avdelningar. Det har man ofta utomlands på hjärtmottagningar, canceravdelningar, fertilitetskliniker och liknande.

Vissa länder gör en screening av fertilitetspatienter innan behandlingen inleds och erbjuder dem rådgivning och terapi i ett tidigt skede, om det är lämpligt. Parallellt med detta utbildar psykologer också avdelningspersonal som arbetar nära patienterna – med andra ord "patientcentrerad vård", dvs. den rutinmässiga patientcentrerade vård som alla personalgrupper tillhandahåller.

Det saknar vi!

Det finns helt enkelt inte en yrkesgrupp som kan följa med i forskningen eller utbilda personalen. Ur mitt perspektiv saknar vi vårdpersonal inom området psykisk hälsa i vårt sjukhussystem.

Behovet försvinner inte bara för att hjälpen inte finns.

Det är ett stort problem när det kommer till offentliga kliniker. Här får du en viss tid per patient, så tidsnormen är som om det bara finns en patient. I verkligheten är det ofta ett par som kommer och du måste hjälpa dem båda. Men du har inte avsatt tid för mer än en patient. Detta gäller både i själva planeringen och för själva inrättningen. Jag tycker att det är ett problem – den resursbegränsning som finns i systemet.

Vad ska jag vara uppmärksam på när jag genomgår fertilitetsbehandling?

Vid ett tillfälle gav vi en kurs i stresshantering för par som genomgick fertilitetsbehandling. När vi utvärderade kursen var det intressanta att båda könen hade lärt sig något av kursen.

Männen hittade fler ord för sin process, de fick ett språk för sina känslor och började prata mer öppet om det. Kvinnorna lärde sig att vara tysta - att det var okej att ljuga eller att inte svara om man inte var på humör att prata om sin behandling. Inte nödvändigtvis säga "jag vill inte prata om det", utan istället bara svara kortfattat att "det är okej".

Ett bra råd är att vara tydlig mot din familj och dina nära vänner. Kan de ställa frågor eller ska paret berätta det själva på eget initiativ? Hur umgås du med vänner som har fått barn, även om du själv inte har det? Familj och vänner gör sitt bästa. Men de kan ha fel om inte paret självt säger hur de vill att det ska vara.

Det kan också vara väldigt bra att försöka hålla fast vid tanken att livet ska handla om mer än behandling, möten, medicinering osv. Jag har träffat några par som helt tydligt hade hittat saker att göra tillsammans under processen – trädgårdsarbete, motion eller liknande.

Om du kan, se till att hålla fast vid den kroppsliga glädjen – att du har en kropp som kan göra saker, i stället för att betrakta den som en icke-funktionell barnafödande maskin.