Parterapeuten: ”Kärlek är det mest komplicerade som finns. Det är mycket lättare att gå till jobbet.”

Kanske tycker du också att det är svårt. Sex och samlevnad, när man har kört på lite för länge med att försöka skapa en liten människa tillsammans. Men hur hittar ni tillbaka till rätt spår – eller behöver ni hitta ett nytt spår?

Skrevet af:

Martin Østergaard

09. juni - 2022


Vi intervjuar Martin Østergaard som är utbildad parterapeut från institutionen för kreativ psykoterapi och i familjeterapi och handledning vid Kempler Institutet. Martin Østergaard har skrivit flera böcker om män, kvinnor och relationer.

”Hur är sexlivet...?”

”Vilket?”

Kanske har det varit ditt svar på sistone. Om du ens har fått frågan. När du är under behandling är sex och intimitet sällan något som läkarna fokuserar på, såvida du inte har ordinerats insemination hemma. Men det kan ta upp allt i ett förhållande. Oavsett hur mycket, hur lite eller inte alls ni har det.

Martin, kan vi sätta upp en referensram för vad ett hälsosamt sexliv är?

”Det går inte. Det finns inget ”normalt”. Vissa har mycket sex, andra har nästan ingenting. Allt beror på vad man själv tycker är rimligt Vad är rätt för dig? För er? Och när man sen sätter intimitet i relation till behandling finns det inga referensramar eller något genomsnitt alls.

Om du befinner dig i ett heterosexuellt förhållande och är under behandling får jag ofta höra att mannen saknar sex, vilket när det kommer till intimitet är en av de saker som vanligtvis försvinner under perioder. Men det är inte alls ovanligt att kvinnor i behandling också helt enkelt vill och behöver bli åtrådda – de saknar sin partner.

Men allt beror på vad man kan leva med. Och allt är alltid förhandlingsbart. Det är så det är med känslor och sex, det är ett samspel, och det är det som är det svåra.

Men intimitet handlar om mycket mer än penetration. Det är både känslor – och sex. Det är inte bara en handling utan själva känslan av hur vi sitter vid frukostbordet tillsammans, hur vi känner oss relaterade till varandra.”

Om vi försöker rita en kurva över hur ens intimitet förändras, till exempel från det att man bestämmer sig för att skaffa barn till dess att man hamnar i behandling, kan den se ut så här:

Det kan börja med hett sex och romantik om att skapa ett liv tillsammans...

”Kvinnor kanske kan omsätta det beslutet i romantik, medan män kanske tänker ’åh nej, allt ansvar’...

Det kan vara ganska motsägelsefullt. Själva beslutet mellan två människor att skaffa barn kan vara motsägelsefullt, kanske till och med konfliktfyllt. Den ena vill vänta, den andra känner att klockan tickar.”

Då blir sex sakta men säkert mer rutinmässigt

”Det passar! Du kan se hur din partner ändrar sitt beteende, eftersom det nu finns ett uppdrag. Hon tittar vädjande på en. Men den andra parten kanske tänker: ”Vill du ha mig, eller är det uppdraget som talar nu?”. Sexlivet kan vara lite som en termometer; om temperaturen förändras i förhållandet kommer det att synas på termometern. Vissa fluktuationer är större än andra, men det kan ske snabbt. Det är på många sätt en känslig mekanism, särskilt under press om ni har en brinnande önskan om att bli föräldrar.”

Sex får alltså ett definitivt uppdrag

”Ja, det blir en plikt och det kan vara ganska hårt arbete. För det betyder också att förhållandet hamnar i skymundan och att känslorna läggs åt sidan. Här kan du tvinga dig själv att abstrahera lite från de svåra känslorna. Och då blir ”uppgiften” ännu mer framträdande”.

Men sedan kommer det som för många nästan känns som en befrielse: Ni kan inte göra det själva och nu kommer en hjälpande hand.

”Ja, å ena sidan är det en stor lättnad, för äntligen finns det en förklaring. Men å andra sidan kan skuldkänslor och skamkänslor verkligen komma in i bilden nu. Här påverkas särskilt självkänslan. Vid det här laget kan sex ha blivit en stor och komplicerad sak, och kanske försöker man att lätta på det med lite humor, men det går att hitta en väg tillbaka till intimitet.

Men det är viktigt att påpeka att ni inte kommer tillbaka. För många har det gått hål på något. Så glöm det helt enkelt. Ge upp att hitta tillbaka till vad som var. Uppfinn i stället något nytt. Ni är på en ny plats, men ni kanske möter varandra på nytt med en annan bräcklighet som går så djupt in i era känslor.

Ja, ni är olika, med all sannolikhet. Behov, önskan, saknad. En av er kanske säger: ”Jag orkar inte prata om det.” Den andra känner sig avvisad, ofullständig. Men sådan är kärleken. Kärlek är det mest komplicerade vi kan utsätta oss för. Det är mycket lättare att gå till jobbet. Det är därför så många skyndar iväg till kontoret på morgonen. Eller så flyttar vi kärleken till befintliga barn, ett husdjur eller surdeg och ölbryggning.”

Och sen kommer läkarna, instrumenten, kroppen blir långsamt främmande.

”Här reagerar kvinnorna väldigt olika - vissa säger: ’Gör bara det ni måste göra’. Andra känner sig invaderade, kanske till och med kränkta.

Som partner måste du fråga; ”Mår min fru bra?” Och så måste du släppa skuldkänslan om du är orsaken till behandlingen.

Man kan uppleva att det finns både en enormt omtänksam del av dig, och en del som är fem år gammal och känner sig utskälld och skambelagd i processen. Det kan ni bägge uppleva under processen. Till dig som kvinna är det viktigt för mig att säga att du inte är diskvalificerad som moder bara för att du är utmanad på området. Men var också en mor till din egen inre sårbarhet och bräcklighet. Du kan inte ta bort skammen med ditt förnuft. Ignorera eller underhåll inte det svåra. Du måste bara acceptera. Precis som när vi tröstar barn. Där förhandlar vi inte. Vi accepterar och säger ”det är okej”. Vi är både rationella och känslomässiga människor.”

Och sen kommer det mer komplexa: När ska man ha sex överhuvudtaget i samband med medicinering?

”Och här kan det hela bli lite laboratorieliknande... När kan man, får man det? Det kan finnas tillfällen då du bara måste... Men det är viktigt att se till att komma ihåg samhörigheten. Det är ok att dra sig tillbaka från intimitet i perioder. Du är ok att säga att du just nu är lite trött på att ha massa händer på din kropp. Men det är viktigt att inte skämmas.”

Och slutligen kommer, förhoppningsvis, graviditet, förlossning och livet som småbarnsföräldrar...

”Det kan verkligen sätta ett förhållande på prov. Bristen på tid och överskott för varandra kan vara dödsstöten för förhållandet. Initiativet. Men det kan också sluta med att det blir en förlösning. När allt är över har ni också chansen att återknyta kontakten och hitta nya sätt att vara tillsammans på, för att lära känna varandra.”

Det låter som om det här är riktigt, riktigt jobbigt för ett förhållande. Både behandlingen och tiden efter att man förhoppningsvis lyckats. Vad gör detta med ett förhållande?

”Jag har lust att säga att det borde finnas en skylt på kliniken där det står ’Välkommen till helvetet’. Och på skylten ska det finnas en undertitel: ”Vad som än händer, så håll om henne.” Det är klart att det kan vara svårt att ta hand om din partner om hon spyr galla eller avvisar dig. Men här måste du säga: ”Det ska jag bara.” Vi bör tala snällt till varandra, oavsett hur grinig du är eller om du känner dig som ett offer. Fortsätt vara snäll även om du kokar inombords.”

Om du redan är orolig för ditt förhållande, finns det några tecken som du bör hålla utkik efter som kan visa att förhållandet är på väg att gå snett?

– Ja, det är egentligen ganska enkelt: Du är ledsen. Det finns en underliggande sorg. Du saknar kontakten med din partner. Var fysiska, vi måste väcka kroppen igen. Pussa, rör, ge en kram, det väcker er. Och kom ihåg att berömma varandra. Även om man tycker att den andra är galen. Beröm! Vi är bara små sårade barn inuti och det är viktigt att ta hand om den andres inre sårade barn.”

Intimitet tar mycket plats, särskilt när det inte finns så mycket av det. Varför nämns inte ”hur är det mellan er” överhuvudtaget på klinikerna?

”Det är medicinsk vetenskap i ett nötskal. De behandlar vad de ser. Och de är under tidspress. Det finns ingen tid för omsorg i systemet. Men det kan också vara överväldigande för ett par att söka sig till en parterapeut, en terapeut som de måste relatera till - eller känslan av att säga det högt: ”Något är fel.” Något som du faktiskt kan ha nytta av är att träffa andra som befinner sig i samma process. I gruppterapi eller till exempel en anonym chatt. Kanske också individuellt, eftersom många par kan befinna sig på olika platser i processen och ha olika behov.”

I slutändan är det kvinnan som behandlas, och det är svårt att inte bli påverkad på vägen. Hur kan du skilja behandlingen från det intima livet som du delar med dig själv och din partner?

– Det går inte att skilja på. Allt är ju du! Du befinner dig i en extraordinär situation, och det bästa vore om du kunde prata med andra som befinner sig i samma situation, om du orkar. Den situation du befinner dig i kan inte bemästras. Om du först försöker bemästra den, öppnas avgrunden och du faller ner i ett hål.

Du kan inte undvika att vara en bitch ibland; du är under hormonbehandling, det finns massa frustrationer. Du måste lära dig att förlåta dig själv och din partner när du är i känslornas grepp. Och kom ihåg att det aldrig är för sent att säga förlåt. Det gäller er båda.”