Mentor: Kära framtida far, medmamma eller nära anhörig

Det kan vara svårt att räkna ut hur man bäst stöttar din partner, vän eller dotter i behandling – men tvivla inte på att du är viktig. Du är ett oumbärligt stöd.

Skrevet af:

Thilde Vesterby

28. november - 2021


Thilde Vesterby har arbetat med och behandlat kvinnor i fertilitetsbehandling genom både yoga och samtalsterapi i flera år. Hon har själv varit patient och känner därför väl till utmaningarna som både kropp och själ utsätts för under behandlingen.

Kära du som står lite vid sidlinjen och så gärna vill göra allt rätt.

Detta är ett brev till dig i din roll som närmast anhörig till den som ska överlämna sin kropp till fertilitetsbehandling.

Om du blir biologisk förälder till det barn ni önskar er är du självklart inte bara mentalt och känslomässigt involverad i fertilitetsbehandlingen, utan också fysiskt involverad, och jag är inte ute efter att förbise det. Men jag skriver här både till dig, som är framtida biologisk pappa och partner till den framtida biologiska mamman, du som kommer att bli en regnbågspappa, du som kommer att vara medmamma, du som kommer att vara pappa till ett donatorbarn och du som är närmaste släktingar till en framtida solomamma. Och till andra konstellationer som jag har glömt att tänka på.

Din roll är så viktig

Både som framtida förälder, naturligtvis, men också som stöd för den person som för närvarande kissar på ägglossningstester, har ordnat ditt (eventuella) sexliv efter kalendern eller genomgår gränsöverskridande undersökningar och behandlingar. Detta brev är skrivet till dig för att låta dig bitvis sätta dig in i hur det kan vara att genomgå behandling. Ingen är densamma, men om behandlingen har pågått under en tid finns det en stor chans att nedanstående också gäller din närstående.

När du är i fertilitetsbehandling bedöms du från topp till tå (det vet du själv om du har investerat din arvsmassa i projektet). Allt måste mätas och vägas, och många gånger sker det med kalla instrument på den sista platsen du känner för att bli rörd av en främling. Man räknar på hur många ägg som finns kvar, hur många ägg som kan tas ut vid ägghämtning, hur hög TSH, AMH och andra förkortningar man har, och om man inte har vad man behöver kan det läggas till den stora högen av otillräcklighet som man redan drar runt på genom att inte kunna bli gravid med en gång som alla dina vänner har blivit.

Jag kan bäst beskriva känslan av

att vara ofrivilligt barnlös som om jag stod ute i kylan och knackade på en dörr som leder in i moderskapsklubben

...som resten av världen verkar vara en del av. Men ingen släpper in dig. Även om du har ätit hälsosam mat och noll alkohol och ibland stuckit nålar i magen. Men det finns inget att göra. Man får inte vara med i klubben.

Medlemsklubben

Ändå tvingas du höra de exklusiva klubbmedlemmarna prata om hur de inte har upplevt kärlek förrän de har tittat in i sitt barns ögon, eller hur svårt det är att inte sova på natten, och du måste fortfarande svara på frågor som: "Varför har du inga barn? Gillar du dem inte?" Eller få oönskade råd som: "Har du provat akupunktur?"

Du kanske känner till några av dessa saker för att du upplever dem själv. Det vill jag naturligtvis erkänna. Jag känner för dig.

Men om du står vid sidan om någon som kämpar för att bli gravid, och om du inte alltid förstår henne, bör du veta att det finns en anledning till att hon inte alltid kan gå på barndop i din familj. Det är inte så att hon vill vara oförskämd. Det är bara för att hon inte orkar hålla modet uppe om hon måste se ett annat lyckligt par med deras barn. Inte för att hon inte vill att de ska vara lyckliga, utan för att hon konfronteras med sin egen outhärdliga smärta och sorg över att inte ha det hon önskar sig mest av allt. Och hon står inför otillräckligheten att inte kunna ge dig vad du önskar om ni försöker skaffa ett gemensamt barn.

Och om hon inte kan hålla din väns eller din systers barn, är det inte för att hon inte har moderskänslor. Det är för att hon är på väg att explodera och svämma över med en moderskänslor.

Hemlösa moderskänslor känner att hon inte har någonstans att ta vägen.

"Ökad stress, ångest och depression"

I den forskning som behandlar de påfrestningar som kan förknippas med fertilitetsbehandling är det främst kvinnan som bidrar med kroppen till behandlingen som rapporterar negativa psykologiska och sociala biverkningar såsom symtom på ökad stress, ångest och depression och minskad livskvalitet under en fertilitetsbehandling.

Mellan 10 % och 25 % av kvinnor som genomgår fertilitetsbehandling upplever "kliniskt signifikanta, depressiva symtom" efter en eller flera behandlingar där de inte har uppnått graviditet.

Hos män är siffran 6 %.

Män och kvinnor reagerar olika på ofrivillig barnlöshet (och, jag ber om ursäkt att nyanserna och regnbågarna inte ingår här – här kommer lite binär forskning): I en undersökning där 200 heterosexuella par som gick in i IVF tillfrågades om de ansåg att infertilitet var det mest utmanande de någonsin utsatts för svarade 48 % av kvinnorna ja. På samma fråga svarade bara 15 % av männen ja.

Om du dejtar den här kvinnan, kanske du är orolig för att hon är så investerad i det här projektet att allt annat förlorar sin mening. Och det kan kännas som om din kärlek till henne förlorar sin mening eftersom allt hon vill är att vara gravid. Hon blir upprörd över att du inte verkar lika investerad i projektet som hon är eftersom du inte blir så upprörd som hon blir. Och du känner att du inte kan ge henne det enda hon är investerad i. Men vad kan du göra just här och nu?

Du ska finnas där

Det är massor du ska göra. Ditt uppdrag är viktigt. Du måste finnas där. Med acceptans och vänlighet och stöd. Och det viktigaste samtalet du kan ha är det där du säger till henne att du också blir upprörd när det inte lyckas, men att du vill vara stark och stödja henne när hon faller isär. Så det är därför du inte faller isär. Hon kanske säger åt dig att bara vara du. Kanske kan ni träffas i ärlighet och sårbarhet och berätta för varandra om vad som är svårt och turas om att stödja och kollapsa. Och kanske prata med någon när du inte kan längre.

För henne som ligger i gynstolen är det en urkraft att kroppen ska vara gravid.

Man kan faktiskt känna längtan fysiskt i kroppen, vill jag påstå. Och du kan känna ett tomrum växa där ett barn borde ha vuxit.

Det finns inget du kan säga som gör allt som det ska. Det är inte vad som förväntas av dig. Men du kan erbjuda din närvaro och förståelse när hon inte tål barn. Och om du vågar vara med henne när saker gör ont och kanske dela en del av din egen sårbarhet, kan du göra detta. Och när det sliter för mycket på relationen, sök hjälp och verktyg för att hantera det. Och glöm inte att det här inte är för evigt.

Med varma hälsningar, Thilde

Läs mer om Thilde Vesterby här.