Mentor: Som anhöriga vill vi så gärna fixa sorgen

”Det ska nog gå bra” och ”... upp på hästen igen!”. Flosklerna faller lätt när vi sitter mittemot någon som vi bryr oss mycket om och som vi kan se lider. Men ibland måste man hitta modet och vara i smärtan.

Skrevet af:

Thilde Vesterby

09. maj - 2022


Thilde Vesterby har arbetat med och behandlat kvinnor i fertilitetsbehandling genom både yoga och samtalsterapi i flera år. Hon har själv varit patient och känner därför väl till utmaningarna som både kropp och själ utsätts för under behandlingen.

Hormonerna rasar och tårarna bränner bakom ögonlocken. Ena dagen behöver hon en kram och ett ”det kommer att ordna sig”, och andra gånger känns den frasen som det största hånet och försummelsen av den livskris som en ofrivilligt barnlös person kan befinna sig i. Så vad ska man säga?


Hur kan du vara där som anhörig till någon som försöker bli gravid?

Det känns så svårt när någon vi bryr oss om lider. Det kan göra ont i oss själva att se en älskad person må så dåligt. Vi vill så gärna fixa det. Om vi bara kunde ta smärtan ifrån dem. I ett försök att göra saker och ting bättre (och för att ge oss själva en dos glädje) ger vi en massa råd – ”Har du provat akupunktur?”, ”Om du bara slappnar av kommer det nog att hända” – eller tona ner problemet för att få smärtan att försvinna. Eller så försöker vi med uppmuntrande ord om att se det från den ljusa sidan. ”Ni har åtminstone varandra.”

Men det finns inget vi kan säga som löser problemet. Varken när man längtar efter ett barn – eller i livets många andra utmaningar. Ibland finns det bara lidande, och ibland är det mest tröstande att våga vara närvarande i detta lidande utan att försöka åtgärda det.

Ofrivillig barnlöshet är sorg

Kanske är det få som vet att om man har svårt att bli gravid befinner man sig i en sorgeprocess, även om man inte har förlorat något konkret. Men varje gång man får ett negativt graviditetstest förlorar man drömmen och hoppet som hade byggts upp – ännu en gång. Och det är isolerande. Vissa klarar av berg- och dalbanan utan större psykologiska problem, men för många är det en djup, djup sorg – månad efter månad.

Därför försöker vi med uppmuntrande ord: ”Det kommer att ordna sig, sätt dig upp på hästen igen, du måste bara gå vidare. Ni har åtminstone varandra”.

Men det fungerar inte.

Vad vi verkligen behöver när vi upplever smärta eller lidande efter ett negativt test eller en graviditetsförlust är att få lov att vara ledsna över det. Att det finns utrymme för oss att ha det precis som vi har det. Den amerikanska författaren Parker Palmer uttrycker det väl när han berättar om hur hans närmaste försökte hjälpa honom ur en depression:

”The human soul doesn't want to be advised or fixed or saved. It simply wants to be witnessed — to be seen, heard and companioned exactly as it is.”

Vår sorg vill bli bekräftad. Vi behöver bli bekräftade i våra känslor och få veta att det är okej. Det är mer hjälpsamt att vara med i sorgen eller hopplösheten – att dyka ner i den – än att ge uppmuntran eller råd.

Vi vill så gärna säga ‘always look on the bright side of life´ – och det är en bra egenskap att ha, men ibland suger livet. Och det gör det när alla andras liv har gått vidare till nästa nivå, familjelivet, medan du kämpar för att uppnå det.

Vi behöver empati

Vi behöver bli bekräftade i vår smärta och vi behöver empati. Och det är svårt att känna empati för något som man inte vet hur det känns om man inte har upplevt det själv. Men empati är när man vågar gå in i smärtan och komma i kontakt med något smärtsamt i sig själv. Det krävs mod.
Här lånar jag gärna Brené Browns lilla definition av empati. Det visar så väl att vi måste dyka ner med smärtan i stället för att uppmuntra. Och hon förklarar varför ett empatiskt svar sällan börjar med ”åtminstone” ...

”Du vet åtminstone att du kan bli gravid”... ”Du har åtminstone din goda hälsa”... ”Ni har åtminstone varandra”

Istället för att ta på dig hela din anhörigas problem och tro att det är ditt ansvar att fixa eller åtgärda det, hitta modet att vara med i sorgen. Kanske till och med utan att säga något. Det som kan lindra lite är att du tillåter henne att känna precis som hon gör.

Läs mer om Thilde Vesterby här.

Referenser:
Utdrag ur FRUGTBAR, Thilde Vesterby)
My Misgivings About Advice - Parker Palmer
Dr. Brené Brown on Empathy