Mathilda: När jag fick min PCOS diagnos blev jag rädd men samtidigt lättad

Mathilda och hennes sambo Alexander sökte hjälp efter att ha försökt att bli gravida i 9 månader. Efter utredning får hon diagnosen PCOS och kände sig då både rädd men också en smula lättad.

Skrevet af:

wawa

16. april - 2022


Läs Mathildas och Alexanders historia och följ deras resa mot att nu vara gravida och vänta deras första barn.

Innan utredning och behandling - var var ni då i livet?

2019, Vi hade precis köpt hus och totalrenoverat det under ett halvårs tid. Vi hade alltid sagt att vi ville äga vårt boende och ha en stabil grund innan vi började försöka oss på att skaffa en familj. Båda hade fast jobb som lärare och inom solskyddsindustrin. Nu kändes det som att vi var på rätt plats i livet. Vi hade länge pratat om att vi ville bli föräldrar men jag skulle först bli klar med min lärarutbildning, vi skulle äga vårt boende och vara ekonomiskt stabila.

Vem av er sa "NU söker vi hjälp"?

Efter ägglossningstest i mägnder, negativa graviditetstester och känslostormar med miljoner tårar, insåg jag att det inte gick. Någonting var fel! September -19 blev till maj -20 och efter 9 månaders försök sökte vi hjälp då min magkänsla sa att något inte stod rätt till med min kropp. Det visade sig att jag hade rätt och fick diagnosen PCOS.

Samtidigt som jag blev rädd kände jag mig lättad, lättad att veta att min magkänsla stämde men också för att det faktiskt fanns hjälp att få. Men pga helt försvunnen mens samt Corona så fick jag påbörja en p-piller kur för att få igång min cykel igen, vilket gjorde väntan ytterligare 3 månader lång innan hoppet skulle infinna sig igen.

Berätta om utredningen?

Jag hörde av mig till min gynekolog och fick komma på en undersökning. Det gjordes ett vaginalt ultraljud och blodprover. Hon kunde ganska snabbt se bland annat ett pärlband av ägg i min ena äggstock och lite hörhöjd nivå av testosteron. Ingen cykel var ju redan ett faktum sedan tidigare. Hon berättade om medicinen Letrozol och förklarade att hon tyckte att jag skulle äta p-piller i 3 månader för att få igång min cykel för att sen kunna påbörja min första Letrozoldos. Min sambo blev även han skickad för spermaprov, en process som tog mycket längre tid. Men allt var bra och nu visste vi vad vi behövde göra till en början.

Känslorna har åkt berg-och-dalbana i takt med cykeln. Inför bim åkte vi upp för backen förväntansfulla och spända, för att gång på gång åka rakt ner i avgrunden när mensen istället kom som ett brev på posten. Och så höll det på.

Berätta om de första känslorna direkt efter utredningen.

Spänning, hopp, förtvivlan, lättnad, tusen tankar.

Berätta om er behandling?

Nästa steg var att börja på p-piller i 3 månader igen för att sedan påbörja första dosen av Letrozol.

I augusti -20 fick jag äntligen Letrozol utskrivet. Ytterliggare 6 månader senare med både enkeldoser och dubbeldoser och alla dess biverkningar som hör till hade vi fortfarande inte lyckats. Men med hjälp av kontinuerliga styrkepass, d-vitaminboostning en gång i månaden, extra noga med att vara varm om anklarna och intag av det vitaminliknande ämnet Inositol. Samt slutat med löpträning, intag av koffein och att ha tvn igång under natten hade jag i alla fall lyckats skaffa mig en regelbunden cykel.

Månad 7 med medicinering trippel dos fick vi äntligen vårt efterlängtade pluss. Näst sista försöket innan vi skulle bli tvungna att gå vidare med annan hjälp. Vi vandrade på moln, trodde knappt det va sant men var helt övertygade om att nu var det vår tur. Men lyckan varade inte länge. Dock för länge för att sedan få veta att vårt embryo dött i stort sätt direkt efter att jag plussat på stickan men att hinnsäcken och moderkakan fortsatt att utvecklas. Därav inget blod och inte heller några misstankar på ett missfall, så som vi förstått det. Detta upptäcktes istället då jag fick en liten blödning och ringde till min barnmorska som tyckte vi skulle kolla upp det för säkerhetens skull.

Det var då jag fick beskedet, 2 veckor innan jag skulle på mitt första ultraljud. Jag hade gått 12 veckor med en ofosterlig graviditet. Ett besked jag fick te emot själv pga Corona.

Magkänslan är ofta det sista som sviker en och den kunde jag lita på.. Symptomen hade avtagit sen en tid tillbaka och jag fick känslan av "tänk så är där ingenting". Det är ju faktiskt ingenting som kollas upp när du skriver in dig hos barnmorskan. Men efter att jag tagit ClearBlues digitala sticka med veckor så försökte jag intala mig själv att "klart där är någonting” men nej.

Hur påverkades ert förhållande längs vägen Hur var det med er intimitet?

Vi har blivit starkare tillsammans. Vuxit i takt mot vårt gemensamma mål. Det är aldrig roligt att ligga enligt ”schema”. Mer än så blev det inte.

Hur kände du dig längs vägen - påverkades din kropp mycket av situationen eller medicinen?

Jag har nog varit förhållandevis skonad från biverkningar. Huvudvärk och lite trög mage. Mentalt var det jobbigt att inte veta om jag någonsin skulle kunna bli mamma, om jag någonsin skulle få bära mitt barn i magen eller om jag någonsin skulle kunna göra min sambo till pappa.

Upplevde du att dina relationer påverkades?

Då jag i perioder var väldigt ledsen, valde vi strax innan händelsen att gå ut med vår kamp till familj och vänner. Jag bearbetar mina känslor när jag pratar om dem och det var väldigt skönt att lätta på våra hjärtan.

Det blev väldigt lägligt då den ofostriga graviditeten kom strax därpå och med väldigt förstående familj och vänner underlättade det vår bearbetning.

Var befinner ni er nu?

Efter den ofostriga graviditeten skulle jag invänta min egna mens, om det va möjligt. Och efter 2 månader dök den mirakulöst upp. Vi var i extas! Äntligen kunde jag börja med min medicinering igen, denna gången direkt med trippeldos. 3 månader senare, i oktober 2021, fick vi återigen vårt efterlängtade pluss på stickan. Det var svårt att förstå, svårt att ta in och känslan av att ”nej det är inte sant” snurrade tusentals gånger i huvudet. Vi blev återigen inbokade på ett tidigt ultraljud, detta då jag var fast besluten om att inte gå 12 veckor utan att veta något igen. Där i v 7, med min sambo vid min sida denna gång, såg vi en tickande liten böna. Vi trodde knappt det var sant! Nu har vi precis gått in i vecka 22.

Vad var det svåraste när du ser tillbaka?

Ovissheten - kan jag få barn eller inte?

Vad skulle du önska att du hade vetat innan behandlingen?

Hur komplicerad kvinnokroppen är. Hur mycket preventivmedel kan göra med ens kropp och att jag inte hade en aning om hur jag fungerade utan hormon i kroppen.