Lene Vester-Madsen: "Jag blev någons mamma"

Lene upplevde upprepad graviditetsförlust, och resan mot moderskap tog fyra år. Längs vägen bestämmer hon sig för att dela med sig av både sorger och glädjeämnen på sitt Instagramkonto.

Skrevet af:

wawa

28. november - 2021


Hon har delat sin behandling på kontot @bliverjegnogensindenogensmor på Instagram i några år. Det är en lång process där Lene och partnern Kim diagnostiseras med "oförklarlig barnlöshet". Längs vägen upplever hon upprepade graviditetsförluster och utifrån utredningen lyckades hon äntligen bli "någons mamma".

Hur träffade du din partner Kim?

"Vi träffades på Tinder i juli 2015 och det var ganska slumpmässigt.

Jag var på semester med min mamma, och han var på semester på Thurø. Han hade tråkigt och gick in på Tinder, och jag skulle bara visa min mamma hur Tinder fungerar. Då var han där och vi började skriva till varandra.

Vi var ganska öppna och ärliga från början; Han har en dotter. Jag säger att det inte är ett problem, men att jag vill ha barn. Och det finns inget utrymme för kompromisser. Han längtade inte efter fler barn, men han ändrade sig och var inte avvisande.

Veckan därpå träffades vi och jag hade den galnaste baksmällan efter att ha varit på Grøn Koncert. Jag vaknade klockan fyra på eftermiddagen och han frågade om jag fortfarande ville träffas. Jag ville gärna göra det, men jag ville träffas ute, tänk om han var en galning! Men jag mådde också riktigt dåligt, och han sa: "Skriv en lista över vad du behöver, så kommer jag hem till dig." Och jag tänkte, okej, kom då! Och helt plötsligt stod han där med tre bärkassar och en vattenmelon under armen framför min dörr på fjärde våningen och jag var såld. Fullständigt. Här står en surfarkille som är så lugn i sig själv och som bara är härlig. Redan där, när jag såg honom, ville jag att han skulle bli far till mina barn, vilken kliché. Han kom med ett lugn som jag hade letat efter.

Därifrån gick det fort. Vi flyttade ihop och han sålde sitt hus, och sen säljer vi min lägenhet på tio dagar. Vi förälskade oss i Vejle och har bott här sedan 2017”.

Vi intervjuar

Lene Vester-Madsen,
35 år. Mammaledig och
bosatt i Vejle, Danmark.
@jegblevnogensmor_

När dyker de första tankarna upp om viljan att bli föräldrar?

“Vi pratar tidigt om barn. Men han är rädd för att sätta barn till världen om det inte funkar mellan oss. Hans förhållande med dotterns mamma fungerade inte. Han vill inte göra så mot ett barn igen.

Vi kom överens om att ge det ett år så att vi kan njuta av varandra och verkligen lära känna varandra. Men när det året har gått, är han fortfarande inte redo, och jag blev besviken för att han ju hade lovat mig... Min bror sa att när jag äntligen hade mina barn i famnen skulle det inte spela roll om de är fem eller sex. Ett år från eller till... Och jag är så tacksam att han sa det.

Plötsligt en kväll ringer Kim mig efter en julfest;

"Hjärtat, vi ska skaffa ett barn, sluta med p-pillren."

Det var december 2016 och det var precis rätt tid.

Hur gick det?

"Alla mina vänner behövde bara titta på sin partner så blev de gravida. Vid den här tiden har ingen av oss upplevt aborter. Jag är 32 och pratar med min läkare i juni 2017. Han säger att vi ska åka hem och ha en trevlig, lång sommarsemester, och om inget händer, då får vi en remiss. Jag blev gravid på naturlig väg efter åtta månaders försök.

Kims mamma blev sjuk och fick cellgiftsbehandling, så vi går på ett ultraljud i vecka 11 för att ge henne en liten bild, "det här är vad du ska kämpa för, leva för". Men när vi kommer in kan de se på ultraljudet att fostret har varit dött sedan vecka 7, så jag måste göra en kirurgisk abort. Veckan därpå dör Kims mamma.

Detta är en mycket svår period för oss. Jag var förkrossad över det förlorade livet, den trasiga drömmen. Jag sörjde något som inte blev något, men som betydde allt för mig. Kim sörjde sin mor. Vi hade jättesvårt att finnas där för varandra.

När vi kom till april 2018 orkade jag inte längre. Alla omkring oss blev gravida, men vi fick äntligen vår remiss till OUH."

Så du skulle bli utredd?

“Ja, och vi fick diagnosen "oförklarligt barnlösa". Det är inga problem med sperman. Jag har en lite låg äggreserv, men den ligger inom normalmängden. Det är ingens fel. Samtidigt var det en superfrustrerande diagnos, för det fanns inte bara en lösning.

Behandlingen sattes igång, men de hade ingen aning om var de börja, så vi famlade i mörkret ganska mycket. Vi fick tre inseminationer, och de misslyckades. Och sedan hade kliniken semesterstängt. Jag blev gravid igen under semestern, men fostret avstannade och jag fick göra en ny kirurgisk abort i augusti”.

Vad blev nästa steg?

"IVF på OUH, vi fick två försök, men det gav inga resultat. Vi får ständigt höra att det inte är något fel på oss. "Nästa gång går det! Du får ut massor av ägg." Det lyckas inte.

Så vi gick över till det privata. Vi valde en klinik som hade konceptet "bebis eller pengarna tillbaka". Och i september 2019 blev jag gravid på första försöket efter en lång behandling. Men vi förlorade det för tredje gången efter att ha sett hjärtslag och sjuksköterskan till och med sa att det nu finns en 95 % chans att det kommer att lyckas. Vi gjorde en kirurgisk abort igen, och här fick vi reda på att jag hade gett henne en dubbelportion kromosomer, så hon har 69 kromosomer. En liten flicka. Men hon skulle aldrig ha varit livskraftig.

Klinikens reaktion var: "Då kan du åtminstone njuta av julhelgen med alla fester"...

Den här gången sätter verkligen stora spår i vad som kommer att bli min kommande graviditet”.

Innebär den tredje graviditetsförlusten att ni kan utredas för upprepade graviditetsförluster?

"Ja, jag utreddes för upprepade graviditetsförluster och de upptäckte att jag har ett förhöjt immunförsvar som attackerar och dödar fostren. Så jag fick prednisolon för att sänka immunförsvaret. Men corona satte behandlingen på paus. Jag är fri från behandlingen under en cykel, och sedan börjar nedregleringen.

I fyra av sex äggöverföringar fick jag två ägg överförda och alltid på andra eller tredje dagen, annars går äggen förlorade. Jag tog ut ägg den 13 maj och den 16:e överfördes. Och inget känns annorlunda. Jag börjar förlora hoppet, och allt vi gör spelar plötsligt ingen roll.

Men jag köpte ett hemtest, och sen ringde jag Kim på Facetime medan jag tog det. Han hade börjat jobba på en oljerigg, så han var långt hemifrån. Jag hann bara droppa på testet, och sen dök teststrecket upp. Snabbare än kontrollstrecket. Kim såg knappt vad som hände för jag grät och skakade så mycket.

Vi var så lyckliga, men vi var också avvaktande. Ett positivt test! Vi hade provat så många gånger vid det här laget, så vi vågade inte tro på det förrän vi såg hjärtslagen på ultraljudet. Innan vi vågade tro lite.

Men innan ultraljudet tog vi ett obligatoriskt blodprov på kliniken. Det visade ett hCG på 660 och på kontrollen några dagar efter visar det 5200! Allt såg så bra ut att sköterskan inte testade igen. Och sedan kom vi till hjärtslagsultraljudet; två stycken. Två små hjärtan.

Men ron la sig inte.

Jag gick på så många säkerhetsultraljud och det är en bitterljuv känsla under ultraljuden eftersom jag levde i limbo från ultraljud till ultraljud.

Jag kände bara sinnesro när jag kunde känna dem, och när jag inte kände dem båda gick jag till BB och fick titta på hjärtljudskurvor.

Jag vågade inte återvända till mitt liv förrän vecka 24. Innan dess vågade jag inte träna, för jag ville inte att man skulle säga att jag var anledningen till att de inte stannade kvar i mig. Fertilitetsvärldens bojor tar så lång tid att fly. Vi kände att vi kunde slitas tillbaka när som helst”.

Lenes siffror

3 IUI
5 ägguttagningar
6 äggöverföringar
4 graviditeter
Barn: Tvillingar

Hur påverkade fertilitetsbehandlingen din och Kims relation på vägen?

"Jag är mycket mer påverkad av det, men Kim har inte mycket förändring i sin vardag. Jag kan inte gå på babyshowers eftersom jag inte kan se andras magar och det känns som en enorm begränsning i mitt liv. Speciellt när jag jämför mig med vänner som också har varit gravida samtidigt som jag, där jag sedan har förlorat. "Vi kunde också ha haft en på två år... tre år..."

Jag tror att Kim och män i allmänhet är mer positiva. Men när vi bytte från offentlig till privat vård var han också SLUT. Vi hade försökt i fyra år då. Men även han är fortfarande bra på att påminna om

att om vi knuffar bort alla våra vänner på grund av svartsjuka, då har vi inte heller någon att dela lyckan med när den äntligen kommer.

Rationellt sätt ville jag inte heller ha de andras barn. Jag kom överens med mina vänner om att jag skulle få veta när de började försöka. Och om de var gravida, fick jag ett sms så att jag kunde smälta det innan jag träffade dem. Det hjälpte mig mycket för då var jag förberedd.

När jag äntligen kunde skicka en bild till min vän om ett positivt test, skickar hon samma sak tillbaka till mig att hon är också gravid. Och jag tänkte: "Jag är säker på att du får dina barn, men jag får inte mina..." Jag var ju van vid det. Det går inte en vecka utan att jag är orolig för att jag kanske inte får med mig dem hem."

Hur är er intimitet under den tiden?

"Svår! Allt är så schemalagt - "... Vänta två dagar, för spermaprovet ska vara si och så gammalt." Och när det är äggöverföring; Inget sex. Vid andra tillfällen måste vi göra det på kommando.

Det var den perioden Kim tyckte var värst, sex på kommando. Sedan hade vi 24 timmar på oss att ligga i, i samband med ägglossning. Det var hemskt och inte särskilt kärleksfullt. Det blev ett projekt.

Lyckligtvis påverkades jag inte särskilt mycket av läkemedlen. Men jag var trött och jag kände en enorm skam. Det här handlar om min kvinnlighet. Att jag inte kan skapa och bära barn. Jag var rädd att Kim skulle lämna mig. Jag undrade om han skulle gå tillbaka till sitt ex, som hade gett honom ett barn - även om jag rationellt visste att det inte var relevant alls. Mina känslor var så irrationella men grundades i känslan av att jag inte kunde ge honom det vi ville ha”.

Under processen har du delat med dig på till ditt Instagramkonto, varför fattade du det beslutet?

“Det var enormt terapeutiskt för mig. Att bara få säga rakt ut när något är jobbigt. Jag började dela med mig väldigt tidigt. Redan i oktober skrev jag om fertilitetslivet. Och i mars 2019 startade jag mitt eget Instagramkonto. För mig var det viktigt att visa verkligheten. Längs vägen såg jag också hur många andra blev mer och mer modiga att dela med sig. Någon behövde våga säga det högt. Ju mer autentisk och ärlig kunde jag vara, desto fler människor kom med sina erfarenheter.

Det var inte bara fertilitetsbehandlingen som var tuff heller. Graviditeten var fylld av ångest. Jag ville visa hela processen. När jag äntligen var gravid och tvillingarna blev kvar i mig var jag så rädd för hur folk som följde mig skulle ta det. Jag gick i terapi på grund av de många aborterna, och hon berättade för mig att om jag begränsar mig i vad jag delar för att skona andra, så är det inte längre terapeutiskt för mig.

Många personer försvann när jag blev gravid, men lika många strömmade till. Jag hade ju själv som ett poängsystem. Om det hade varit svårt för kvinnor att bli gravida, om de hade fått behandling, förlorat en graviditet eller liknande, så var det mer okej att de var gravida än om det bara var ett fiasko. De förtjänade det. Men jag visste också att jag nu kunde vara en av de som "skröt" med min mage. Men jag bestämde mig för att inte begränsa mig själv. Vi har kämpat som fan för att komma hit, då får man avfölja istället."

Om du tittar på er långa resa, vad har du då för känslor?

"Det kunde inte ha blivit annorlunda. Jag hade gärna sluppit alla aborterna. Men just de här två barnen skulle hamna hos oss. Ja, vi kunde ha haft ett 3-årigt barn, men då hade vi inte haft de här två. Och jag minns sekunden när jag fick upp dem på bröstet; Allt hade en mening. All smärta, osäkerhet, frustration överskuggar inte längre allt. Det är de två vi skulle ha.

Jag har blivit så mycket starkare. Om någon hade berättat för mig vad jag skulle vara tvungen att gå igenom i förväg, hade jag sagt att jag inte hade klarat det. Men man gör det. Man kämpar på.

Om Kim och jag hade fått tvillingar för fyra år sen, är jag inte säker på att vi som par hade klarat det. Men den kärlek och ro det har gett oss att gå igenom behandlingen har gjort att vi har kommit starkare ur det här.

Jag hade dock velat ha en graviditet utan ångest.

Det är den största sorgen i mig, faktiskt, att inte våga njuta av den fullt ut. Jag ville verkligen njuta av mina tvillingar i magen.

Jag minns bara hur överlycklig och naiv jag var under min första graviditet. Vi hade redan köpt en barnvagn innan vecka 11. Med tvillingarna vågade jag inte köpa något förrän vecka 30 och vi avslutade deras rum fem dagar innan vattnet gick. Jag vågade knappt tro det - inte ens efter att de kom ut till oss. Får jag verkligen ta med de här hem?"

Du kan följa Lene här