Josephine om deras fertilitetsbehandling: ”Vi har blivit starka tillsammans som par och som enskilda individer”

Josephine och Kim pratade tidigt om att bilda familj, men när de satte i gång visade det sig inte vara så enkelt, även om de försökte att beräkna och planera allt.

Skrevet af:

wawa

17. december - 2021


Josephine berättar också om allt gott de fick ut av att genomgå fertilitetsbehandling. Utöver en länge eftertraktad graviditet så stärkte det deras parförhållande, så att de verkligen kände sig redo att bli föräldrar.

Hur träffades ni?

Jag och Kim träffades på en fest med gemensamma vänner 2017. Efter det började vi skriva med varandra online och lärde känna varandra. Till slut så började vi träffas och efter det så var det vi. Vi flyttade ihop ganska snabbt och jag kände verkligen att jag träffat min soulmate.

Jag visste redan i ung ålder att jag ville bli förälder då jag alltid tyckt om barn och längtade efter att få mina egna.

Jag är ensambarn och drömmen har alltid varit att ha minst två barn.

När jag träffade Kim så visste jag att han vill jag bilda en familj med. Jag vill att han ska vara pappa till mina barn. Då tänkte jag inte att det inte kommer att gå, utan mer: När vi ska skaffa barn så kommer det rulla på som det gör för alla andra.

När började ni prata om barn?

Vi pratade ganska tidigt om barn och familj. Till en början var det nog jag som var mest redo, jag har nog alltid varit redo men behövde hitta den rätta. Ju mer vi pratade om det desto mer redo blev även Kim.

Vi intervjuar

Josephine på 30 år, jobber
med kontorsjobb. Partner: Kim,
29 år, jobber som butikssäljare.
De bor i Jönköping.

2018 beslutade vi att jag skulle sluta med mina minipiller och jag slutade även röka. Jag tänkte att jag ville maximera chanserna att bli gravid och rökning är inte bra då. Vi sa att vi inte skulle stressa och tänkte att det kommer när det kommer. Jag själv tänkte att det kanske tar mellan 4–8 månader innan vi blir gravida. Efter att jag slutat med mina minipiller så tog det cirka fyra månader innan jag fick tillbaka min mens. Då tänkte jag att det säkert bara tar några månader till innan jag blir gravid.

Vad hade du för tankar under den här tiden?

Jag kommer ihåg hur jag gick och tänkte att: Till jul så kommer jag vara gravid och då kan vi göra något kul när vi går ut med graviditeten. Eftersom jag hade regelbunden mens så visste jag i princip när jag skulle ha ägglossning. Månaderna gick och jag blev inte gravid, inget hände. Mensen kom när den skulle, varje gång. Det var då det slog mig … tänk om jag aldrig kan få barn, tänk om jag inte kan bli mamma och tänk om jag inte kan ge Kim ett barn.

Jag köpte ägglossningstest och började testa. Jag fick positiva ägglossningstest och vi ”timeade” in när vi skulle ha sex. Det blev som ett schema, veckan runt ägglossning ska vi ligga för att maximera chansen. Helst när vi får positivt på ägglossningstestet och två dagar senare. Till slut blev det varannan dag vid ägglossningsveckan. Jag blev fortfarande inte gravid.

Det fanns inget jobbigare än att få frågan ”när ska ni skaffa barn” under tiden man försöker och inte lyckas.

Jag blev frustrerad och ledsen. Jag tänkte att det var klart att jag inte skulle kunna få barn nu när jag hittat en fantastisk man som jag vill dela mitt liv med. Kim var mer lugn. Han sa att det kan ta tid och att vi lyckas snart. Månaderna gick och gick och jag blev fortfarande inte gravid.

När beslutade ni er för att söka hjälp?

Till slut lyfte jag att det kanske är något som är fel, vi kanske behöver hjälp. 2018 hade då gått och 2019 var på väg att ta slut. Jag sa till Kim att ”har vi inte blivit gravida innan nyår 2019 så går vi vidare med det här.” Jag blev inte gravid och vi var tvungna att söka hjälp.

Jag tänkte att jag inte blir yngre och om det är något fel på mig så måste vi ju få hjälp snabbt för ju äldre jag blir desto svårare kommer det att bli.

När påbörjade ni en utredning och behandling?

I februari 2020 så påbörjade vi en utredning. Jag var otroligt nervös för vad resultatet skulle påvisa. Jag var rädd att det kanske var mitt ”fel”. Rädd att få ett svar där de skulle säga att ”tyvärr, ni kommer inte att kunna få barn.” Jag tänkte: Kommer jag någonsin få bli mamma, kommer Kim någonsin få bli pappa?

Jag fick lämna blodprov och Kim fick lämna spermaprov. Jag gjorde även en spolning av äggledare och livmoder för att se om passagen var fri där emellan.

Första april fick vi svar på alla prover. Min äggreserv var bra och det var även resterade prover.

Kims spermaprov var bra och de kunde inte förklara varför vi inte lyckats bli gravida, vi var oförklarligt barnlösa.

Jag hade under en period haft problem med mellanblödningar. Jag kunde börja blöda lite 5 dagar innan mensen körde i gång. Läkaren ville att jag skulle testa progesterontillskott i form av vaginaltabletter för att se om vi kunde korta ner dagarna med mellanblödningar. Tabletterna skulle tas 2 dagar efter positivt ägglossningstest, morgon och kväll, i 10 dagar. Detta skulle jag göra i cirka 3 månader för att sedan se den fjärde månaden se om kroppen ”rättat till sig”. Mellanblödningarna upphörde några månader och sedan kom de tillbaka men bara 2 dagar innan mens vilket man ansåg vara normalt. Jag blev fortfarande inte gravid.

Stötte ni på några särskilt oväntade problem under behandlingens gång?

I Sverige får man tre landstingsfinansierade försök om man inte har något gemensamt barn. Men man måste även uppfylla vissa krav, så som godkänt BMI. Jag låg precis över gränsen för att få landstingsfinansierad IVF och behövde gå ner tre kilo innan remissen skickades i väg till kliniken vi valt. Det tog någon månad och i december 2020 så skickades remissen till kliniken. En månad senare fick vi ett samtal om att de ville ha ett uppstartsmöte inför behandlingsstart. Jag fick även gå i ”injektionsskola” för att lära mig sticka mig själv med sprutorna.

Ett litet hopp tändes inom mig, vi kanske kommer kunna bli föräldrar trots allt. Samtidigt som hoppet tändes så fanns det fortfarande en röst som sa ”det kanske inte fungerar alls, vad gör vi om det inte fungerar?” Det var ett kämpande med tankarna att inte känna sig för hoppfull men samtidigt inte förlora hoppet helt. Jag tror att dessa känslor och tankar är vanliga. Man måste vara realistisk men ändå inte för negativ, vilket man kanske blir för att skydda sig själv och sina känslor.

Att man inte ställer in sig på det värsta.

När påbörjade ni er behandling?

10 februari 2021 påbörjade vi vår första IVF-behandling. Det blev ett kort protokoll med läkemedlet Gonal-F. Om allt gick som det skulle så skulle äggplock ske 12–13 dagar efter start, det vill säga 22 februari. Tankarna som kretsade dessa dagar var otroligt många. Rädsla för hur kroppen skulle reagera eller inte reagera. Rädsla för hur mycket som egentligen ska stämma och klicka för att det ska bli ett embryo som leder till ett barn. Det ska finnas ägg att plocka, de ska vara mogna, de ska befruktas, de ska utvecklas i rätt takt, de ska återinsättas, de ska fästa, de ska utvecklas i livmodern och ett hjärta ska böra slå. Ibland tänker jag vilken tur alla andra har som blir gravida naturligt och att alla dessa delmoment bara fungerar.

Allt gick som förväntat och det blev äggplock som planerat 22 februari 2021. Eftersom detta skedde under pandemin så fick Kim inte vara med vid äggplocket. Han fick lämna sin del och sedan gå tillbaka till hotellet där vi bodde över natten. Vi fick ut nio ägg varav åtta befruktades. Av de åtta äggen kunde de sätta in ett färskt embryo 27 februari 2021 och fem stycken kunde frysas på dag fem, vilket betydde att de utvecklats till embryon. Embryon ska också ha större chans att utvecklas till ett foster. Vi var otroligt glada och tacksamma för det antalet då vi visste att många inte klarar sig till frysen.

Efter att vi satt in det färska embryot började vår väntan. Väntan på att få ta ett graviditetstest och se om det lyckats. De veckor vi väntade kändes som en evighet.

När testdagen kom så visade testet svagt positivt. Jag visste inte vad jag skulle tro.

Det var positivt men alldeles för svagt för att ha gått så många veckor efter återinsättningen. Vi kontaktade kliniken som bad oss vänta fem dagar och sedan ta ytterligare ett test. Efter fem dagar var det negativt. Vi fick förklarat att embryot troligtvis fäst för en väldigt kort stund och sedan släppt och därav gav utslag på graviditetstest.

Nästa återinsättning var tvunget att vänta en cykel då man stimulerat kroppen med hormoner. Återinsättning nummer två av fryst embryo skedde 1 maj 2021. Testdagen var 13 dagar senare men efter 9 dagar så fick jag mens och visste att det inte fungerat. Återinsättning nummer 2 var där med över. Eftersom jag gjorde återinsättningen i en naturlig cykel så kunde vi göra återinsättning nummer 3 redan efter nästa ägglossning. Återinsättning nummer 3 gjordes 28 maj 2021.

Hur påverkade detta ert förhållande?

Under hela IVF-resan så stärktes Kims och mitt förhållande otroligt mycket. Vi fanns där för varandra och stöttade varandra när det var tufft och jobbigt. Kim var helt otrolig under hela processen. När jag var ledsen så lyfte han upp mig och han var stark för oss båda när jag inte var det. Under en IVF-resa är det så mycket känslor och tankar och det är viktigt att lyssna på varandra.

När vi började med behandlingen så kände vi att det inte var upp till oss längre. Jag kände att jag överlåter detta till någon annan för det är utom min kontroll. Vi har försökt allt själva men inte lyckats så nu får någon annan ta tag i det och hjälpa oss. Sexlivet innan IVF-resan var väldigt ansträngt och blev mer som ett jobb än något som skulle vara njutningsbart. Under IVF-resan så blev det mer normalt sexliv igen, ingen press och inga måsten, vilket var skönt.

Har du påverkats på något annat sätt av behandlingen?

Under behandlingen så mådde jag så där, jag hade en del huvudvärk och var väldigt trött, men det var hanterbart. Det som var jobbigt var att jag ökade i vikt. Vikten som jag kämpat med att gå ner innan IVF-resan. Utöver det så var det mest tankarna som gjorde att man mådde dåligt. De negativa tankarna om att det kanske inte fungerar, de negativa tankarna som tryckte undan de positiva. Men trots de negativa tankarna fanns ändå lite hopp. Lite hopp om att någon gång kommer vi lyckas även fast det kändes långt borta.

Hur har ni hanterat era känslor under resans gång?

Vi var väldigt öppna med vår IVF-resa genom vårt lilla Instagram-konto josiekim_ivf. Vi har fått otroligt mycket positiva kommentarer om hur vår resa hjälpt många att få svar på sina frågor och att vi gett dem hopp. Att de är tacksamma att någon berättar hur det är att genomgå en IVF-resa, även om varje resa är individuell. Jag tror att vår öppenhet med resan gjorde det lättare för folk att förstå hur det faktiskt kan vara och att det finns väldigt många som kämpar i det tysta. Våra vänner och våra familjer har funnits där hela vägen, vissa mer och vissa mindre. Den jag kände mest att jag kunde ventilera med var Kim eftersom vi var i det tillsammans, han gick ju igenom samma sak som mig, fast från sitt perspektiv.

Det var ju svårare för människor i vår omgivning, som inte gått igenom en sådan här resa, att förstå den längtan man har och det man gått igenom. Jag fick även nya vänner genom Instagram. Där man kunde prata med andra som gick igenom liknande resa. Ibland var det skönt att prata med någon annan i liknande situation som verkligen förstod vad man gick igenom. Jag hade även några vänner och bekanta i min omgivning som genomgått IVF-resa och de var väldigt öppna och stöttande.

Josephines siffror

1-IVF kort protokoll
1 graviditeter
1 barn on the way

Hur går det för er nu?

Nu är jag gravid, ÄNTLIGEN! Efter tredje återinsättningen som gjordes 28 maj 2021. Lyckan, glädjen och tacksamheten är total.

Jag är beräknad att föda 13 februari 2022 och vi längtar otroligt mycket efter att få se det lilla liv som skapats.

Det liv som skapats utanför min kropp med en fantastisk vetenskap och teknik som man inte riktigt kan greppa. Ett litet liv som placerats i min kropp som är 50 % Kim och 50 % mig.

När jag blickar tillbaka på vår IVF-resa så var det svåraste att vänta. Vänta på svar, vänta på återinsättning, vänta med att testa och vänta med att få veta om allt gått bra. Väntan på att vi ska lyckas.

Har du något råd till andra som ska påbörja sin behandling?

Innan jag påbörjade behandlingen så läste jag väldigt mycket om hur allt fungerade. Jag dokumenterade även känslor i en sorts dagbok och tog foton under hela behandlingen just för att kunna skriva av mig när jag mådde dåligt eller var orolig. Jag själv är väldigt kontrollerande och vill ha så mycket information som möjligt inför något, så att jag vet vad det är jag ger mig in på och vad jag kan förvänta mig. Det gjorde att jag kände mig trygg hela vägen under resans gång.

Det bästa med hela resan förutom att vi väntar vårt första barn är att vi har blivit otroligt starka. Vi har blivit starka tillsammans som par och som enskilda individer.

Man har gått från att vara så låg och ledsen till att resa sig och komma tillbaka starkare än någonsin.

En IVF-resa är inte lätt och det tar på kroppen både psykiskt och fysiskt. Jag tänkte hela tiden: Det är värt det. Kan denna resa leda till ett barn så är jag beredd att ge allt och lite till. Varenda spruta, varenda tår och den smärta man haft, både psykiskt och fysiskt, har varit värt det som nu växer inom mig, vårt lilla barn.

Se mer av Josephine här