Jonas: "Det var så psykiskt svårt att se personen jag älskar genomgå dessa plågor."

För Jonas är det enormt svårt psykiskt att stå bredvid den person han älskar mest och se henne gå igenom så mycket fysisk och psykisk smärta. Och en dag bröt han ihop av det.

Skrevet af:

Jonas Schrøder-Andreasen

28. november - 2021


För Jonas och hans fru börjar drömmen om ett barn efter bröllopet, men det positiva provresultatet kommer inte. De är bra på att hålla humöret uppe, njuta av livet och varandra. Men under en resa till Frankrike bestämmer de sig för att det är dags att ringa en läkare och genomgå en utredning. Och först där börjar den riktiga kampen för att kunna kalla sig föräldrar.

Min fru Sofie tittar på mig. Hennes ögon fylls av tårar. Hennes kinder blir röda och det sprider sig nerför halsen. Hennes läppar börjar darra innan hon tyst öppnar munnen och säger mjukt: "Något är fel. Jag känner det på mig. Det är något som verkligen är fel."

Tårarna rinner över och rullar nerför kinderna och hon lägger sig med darrande kropp i mina armar. Jag omfamnar henne. Jag provar med ett tröstande: "Nej, älskling, allt är som det ska. Vi har precis gjort ett ultraljud, och det visade att fostret mår bra."

Hon snyftar: "Men det har inte vuxit! Inget har hänt på en vecka."

Jag ger upp. Jag ser att jag inte kommer att lyckas övertyga henne om någonting. Jag behöver bara vara där. Och det är min roll. Det är inte min kropp som pumpas full av hormoner. Det är inte jag som måste få en skanner instoppad i mig flera gånger i veckan. Men det är jag – som ska stötta, pussas, kramas och bli utskälld när frustrationen i situationen tar över.

Nästa dag ska vi göra ett nytt ultraljud. Det visar vad Sofie redan visste. Vårt lilla foster har "avstannat", som det kallas på läkarspråk. Tillbaka på ruta ett. Nu väntade ytterligare ett och ett halvt års behandling – återigen.

Om författaren

Jonas Schrøder-Andreasen,
37 år. Journalist och
podcastproducent, gift
med Sofie Schrøder-Andreasen,
35 år, som är advokat
och bor i Köpenhamn.

Mina följande ord är ett medvetet försök att se fertilitetsbehandling från en partners vinkel. Det är helt klart kvinnorna som tar det största fysiska lasset i en behandling som består av otaliga ultraljud, hormoner, ägguttagningar och i värsta fall ofrivilliga aborter.

Men vid sidan av kvinnorna i behandlingen finns deras partner. De bevittnar alla fysiska ingrepp som deras partner genomgår, ser hur tårar rullar nerför kinderna när smärtan vid ägguttagningen ökar eller när en nål med hormoner sprutas in.

Allt detta utgör en psykologisk utmaning för partnern, som jag känner ofta förbises i berättelserna om fertilitetsbehandling. En utmaning som jag och min egen kropp – har känt kan vara ganska våldsam.

Den 31 juli 2017 åker vi på semester söderut i vår lilla bil. En kväll över en god crème brûlée bestämmer vi oss för att det är dags att söka behandling.

Det var för knappt ett år sedan som vi hade gift oss, vilket också hade markerat början på "bebisprojektet". Och inget hade hänt. Vi bestämde oss för att när vi kom hem från semestern borde vi kontakta en läkare för att utredas, som det så kliniskt kallas.

När vi gick från restaurangen och gick hem mot vårt hotell var ljuset över den annars ganska ocharmiga staden – något av det vackraste vi hade sett. Solen färgade himlen alldeles rosa med små vita tussar av moln, som utspridda på en målarduk. Jag tänkte att en så vacker kväll måste vara ett gott tecken. I kväll skulle Sofie lyckas bli gravid. I efterhand skulle den reaktionen karakterisera mitt handlingsmönster framöver – den evige optimistens roll.

I vårt förhållande var det mitt jobb att vara den som hela tiden sa: "Nu lyckas vi! Nu händer det!" oavsett hur många gånger vi fick negativa graviditetstester tillbaka. Och det väntade många sådana där ute.

När vi återvände från semestern hade vi fått tid relativt snabbt med vår läkare, som var snabb att skicka oss vidare i systemet. Slutsatsen var både upplyftande och nedslående. Det var inget omedelbart fel på min spermakvalitet – och Sofie hade inget som fattades henne heller. Det kändes bra! Men sedan kom domen. "Ni är oförklarligt barnlösa." Både Sofie och jag är rationella människor, så det var oerhört frustrerande att inte hitta en orsak. Vi skulle gå på inseminationsbehandling. Och när vårdkön var lång, hänvisades vi till det privata.

Vi börjar på en privatklinik i nordvästra Köpenhamn i november 2017 och strax därefter följer både sprutor och sex i kalendern.

Inseminationen skulle ske samma månad, och strax innan var Sofie tvungen att ta en ägglossningsspruta så att man kunde tajma på bästa möjliga sätt och uppnå största möjliga möjlighet till graviditet. Samtidigt fick vi höra att vi sedan äntligen kunde fortsätta vårt sexliv som vi brukade, och det skulle vara en bra idé att intensifiera det fram till själva ägglossningen. Sedan gick vi in i "eran av planerat sex", men läkarna sa att det borde lyckas.

I denna smala krets kan jag avslöja att när sex sker utifrån datum i en kalender och inte utifrån lust och begär, blir det sällan särskilt stora fyrverkerier i sovrummet.

Samtidigt gav ägglossningssprutan oss en ny inneboende i vår lägenhet. Kanylen. Sofie tog tre snabba andetag och tryckte sedan nålen i magen. Sprutade in. Greppet om min hand hårdnade. Hon andades ut. Log och sa: "Det var faktiskt okej". Undermedvetet hade jag följt samma mönster – även jag kunde nu andas ut.

Nu skulle jag gå ut på planen. Jag hade fått en kopp med lock. En liten hård plastkopp som väckte minnen av de små kopparna vatten man får till sin flygplansmat.

Vi döpte den till gokkekoppen (runkkoppen). Jag behövde inte onanera på kliniken utan kunde göra det hemma – men var sedan tvungen att lämna det högst tjugo minuter senare. Så på morgonen när inseminationen skulle ske gick jag in i vårt sovrum med gokkekoppen i handen och en Ipad. Att stå där inne och ta på sig själv – medan ens fru går och plockar av frukostbordet med kaffesump och skålar med havregrynsgröt, kan jag bäst beskriva som en riktigt besvärlig upplevelse.

De besvärliga upplevelserna fortsatte. Jag ville inte att provet skulle bli kallt, så jag stoppade koppen i armhålan, så att jag gick lite som en pingvin. Jag gick ner till bilen och iväg till kliniken. Här fortsatte jag min lite besvärliga promenad till kliniken som ligger på femte våningen. Det fanns också några mycket speciella stunder i hissen när man stod med sin varma sperma i armhålan och tittade över på en annan man, som uppenbarligen också höll sin ena arm tätt mot kroppen. En hiss, två män, två koppar med sperma. Sedan gick jag in till receptionen, där jag lämnade koppen – och så kunde jag koppla av igen. Senare kom Sofie in och inseminerades – och nu kunde vi bara hålla tummarna.

Om vi testar för tidigt kan testet vara falskt positivt på grund av ägglossningssprutan. Det krävs fullt tålamod för att vänta.

Till slut kom dagen då vi kunde testa. Positivt. Det var positivt. POSITIVT!! Jag minns hur vi kramades, log, blev rörda.

Men vi hade inte den där överdrivna Hollywoodglädjen där vi hoppade runt i sängen och grät av glädje. Hela tiden hade jag tanken i bakhuvudet. Kan det verkligen vara sant att det har gått så lätt?

När vi kom till vecka sju var vi tvungna att gå in och titta på ultraljudet för att se om det verkligen fanns liv i Sofies mage. Vi kom in, Sofie lade sig på britsen och på skärmen bildades en grynig svart och lätt gulnad bild av Sofies livmoder. Efter ett tag hände det. En liten klump låg där dunkade som ljuset från en cykellampa från Netto. I ett extremt högt tempo. Dunk, dunk, dunk. "Det finns ett hjärtslag", sa läkaren och log mot oss. Det var sant! Vi skulle bli föräldrar.

Jonas och Sofies siffror

6 inseminationer
2 ägguttagningar
1 äggöverföring
3 graviditeter
1 barn

Men den stora glädjen uteblir för oss, för fostret var mindre än förväntat. Vi kallades till ett extra ultraljud veckan efter.

När vi dök upp stormade en mycket jäktad läkare in i rummet. Han märkte mig knappt och gick över till Sofie. Efter en och en halv minut proklamerade han att det fanns en ett svagt hjärtslag. Vi märkte knappt att han tog två snabba bilder med ultraljudet och stängde av den. "Allt ser bra ut", sa han, när skrivaren i bakgrunden spottade ut bilderna på vårt pyttelilla barn.

Men när vi fick dem i våra händer undrade Sofie. Fostret hade inte vuxit under den vecka som hade gått. Vi tittade på doktorn. Men det är inga problem, han var helt säker på att han hade sett hjärtat slå. Han skämtade sedan om min frus jylländska dialekt när hon upprepade hans ord om att hon borde ta några multivitaminer – innan han stormade ut genom dörren. Jag försökte se det positivt. Ja, ja, han var lite jäktad, men läkaren SA ju att allt var bra. Sofie var mer skeptisk – och det som hände därefter syns i min inledning.

Här börjar jag tappa kontrollen. Jag har varit van vid att kunna kontrollera större delen av mitt liv. Från måltider, semester och ja – som nämnts tidigare, när jag hade sex.

Det här kunde jag inte kontrollera. Jag kunde inte kontrollera hur mina spermier betedde sig. Hur Sofies cykel utvecklades – eller om vi kunde bli föräldrar. Jag hade också svårt att hitta de rätta orden för att trösta henne. För jag hade faktiskt svårt att hitta orden för att trösta mig själv. Tanken lurade konstant. Kan vi över huvud taget bli föräldrar? Kommer det här projektet att få ett lyckligt slut?

Och slutligen uppstod en ny verklighet. Jag skulle ALDRIG få den spontana glädjen över en graviditet. Från den dagen och framåt skulle varje graviditet mötas av skepsis – för när skulle det gå fel? Som jag sa till en av mina bästa vänner. Jag kommer inte känna glädjen över att vara pappa förrän den dagen jag står med ett litet barn i mina armar. Om det någonsin händer...

Innan vi kan gå vidare måste en medicinsk abort ta bort det lilla fostret. Sofies kropp stöter inte själv bort det döda fostret, och den medicinska aborten utlöser en våldsam process.

I två dagar låg vi tillsammans i sängen och tittade på serier på Netflix, medan hennes underliv gick från en kramp till en annan. Min roll var nu som totalt stöd, och jag försökte frenetiskt hålla humöret uppe på Sofie.

Det var ganska tydligt att hon hade stor smärta både kropp och sinne. Och det sistnämnda hade jag också.

Några dagar senare var det äntligen över. Sofie var tvungen att undersökas med ultraljud för att se om det fortfarande fanns cellrester kvar från fostret. Lyckligtvis var allt som det skulle vara. Trodde vi... För precis när vi skulle starta en nytt försök undersöktes Sofie med ultraljud igen. Och det fanns fortfarande cellvävnad kvar där inne. Kliniken hade skannat Sofie felaktigt – igen! Det krävdes en ny utskrapning. Sofies kropp skulle alltså utsättas för ännu ett våldsamt ingrepp. Och jag kan bara stå vid sidlinjen och se min fru i mer smärta för vårt gemensamma projekt. Jag kunde nu verkligen känna hur svårt det var för mig psykologiskt att se personen som jag älskar så otroligt mycket gå igenom så stora plågor.

Trots de nu två felaktiga ultraljuden, försökte vi med ytterligare två inseminationer på kliniken. Men vi litade inte längre på läkarna – och vi bestämde oss för att sluta där efter att de två försöken också misslyckats.

Vi behövde en paus. Och det tog vi! Sommaren 2018 var fantastisk. Vi åkte på semester och glömde fertilitetsbehandling, ägglossningssprutor och ofrivilliga aborter.

När vi kom hem hade vi tur som kom till sjukhuset, där vi på hösten kunde börja en ny omgång med insemination. Och i december hände det. Den blå linjen dök upp på testet – Sofie var gravid. Men glädjen var kort, för linjen var väldigt svag och Sofie hade inte heller rätt känsla. Återigen, som man var det svårt. För hur känns det "när det inte känns rätt"? Jag var tvungen att vara optimistisk igen. Men optimismen kvävdes snabbt. För Sofies siffror var alldeles för låga. Läkarnas dom var återigen tydlig. Det var ett utomkvedshavandeskap.

Vi hade skaffat en hund vid den tiden. En underbar mellanschnauzer, som vi döpte till Bodil. Jag minns en dag när jag satt ensam i köket med Bodil. Plötsligt blev jag överväldigad av känslor. Sorg över de förlorade graviditeterna, en känsla av uppgivenhet. Skulle det vara rätt att fortsätta? Men mest dominerande var känslan av frustration. Varför ville det inte lyckas? Varför drabbade det här oss? Plötsligt gick allt sönder. Tårarna vällde fram – och jag började gråta. Bodil hoppade upp i mitt knä. Sen satt jag och grät vid matbordet och kramade Bodil.

Inseminationsbehandlingen började och slutade med en abort. Vi gick därför vidare till den mycket mer omfattande och inte minst fysiskt krävande IVF-behandlingen. Krävande för Sofie förstås.

Jag fortsatte att leverera min gokkekopp. Å andra sidan var hon nu tvungen att verkligen öka på med hormonbehandlingen. Vi valde att vara en del av ett forskningsexperiment som innebar att Sofie först skulle ha nedreglerat sin egen produktion av hormoner. Detta bör innebära att när själva hormonbehandlingen började växte äggen i samma takt och blev lika stora, och detta kunde ge bättre mätbara resultat i forskningen. Det lät bra, men samtidigt innebar det att Sofie nu gick in i en knapp månads hormonbehandlingar med sprutor varje dag. Varje dag. Men hon tog det med ro. Hon drog upp tröjan, andades in och stack in nålen. Min beundran för min fru, och de uppoffringar hon bidrog med till vårt gemensamma projekt, ökade ännu mer. Vilket mod, vilken vilja och beslutsamhet.

När vi checkade in på sjukhuset innan ägguttagningen fick Sofie ett lugnande piller. Det fungerade. Åh, det fungerade. Det dröjde inte länge innan hon var vad jag skulle beskriva som stenhög. Det tog faktiskt udden av nervositeten att vi kunde sitta och småskratta åt hennes "tripp".

De små skratten blev både vår styrka och räddning.

Sofie sattes upp i stöden, och en läkare stod redo med vad jag bara kan beskriva som ett extremt smalt dammsugarmunstycke. Läkaren förde in "dammsugaren", Sofie klämde min hand hårt, och sedan började det.

För varje ägg som kom ut gav maskinen en liten fanfar "dudulu" – och då visste du att det fanns en vinst.

Det tycktes mig helt absurt när jag satt där med en hand som blev mer och mer hoppressad i Sofies grepp, eftersom det inte var minst sagt smärtfritt – men samtidigt var jag också otroligt glad varje gång fanfaren lät. Resultatet blev sex ägg. Ett bra men inte fantastiskt resultat. Nu måste äggen mikroinsemineras (som en del av experimentet) med mina spermier, och sedan var vi tvungna att se vad som hände. MEN – ingenting hände. Några dagar senare fick vi veta att det hade blivit fel. En laboratorietekniker hade gjort vad, på modern danska kallas en "fuck-up", och hade krossat våra sex ägg. Allt var förlorat. Igen. En månads hormonbehandling med humörsvängningar, värkande sprutor och tårar – rakt i golvet.

Ett och ett halvt år av behandlingar, och vi känner inte att vi har rört oss en tum. Vi hade ett nytt möte i på sjukhuset om nästa behandling, även om jag mest av allt ville ta en paus till från den. Kanske permanent.

Precis när utsikterna såg, kanske inte svarta – men kanske lite gråmelerade, kom läkarna på en vild plan. Normalt skulle de låta en hel cykel gå innan de påbörjade en ny behandling. Men eftersom det skulle vara ända fram till sommarsemestern skulle det innebära att vi var tvungna att ta flera månaders paus. De föreslog därför att vi bara skulle börja behandlingen omedelbart. Jag var redo för en paus, men Sofie var sa iskallt

– Det går bra, vi kör, sa hon.

Jag såg på henne med förvåning.

- Om du är med på det, sa hon.

- Ja, sa jag.

- Om du känner att du är fysiskt och mentalt redo, så stöttar jag dig.

Här tog vi beslutet som förändrade våra liv för alltid. För efter ännu en omgång hormonbehandling, ägguttagning, befruktning och överföring av ägg, hände det. Det som jag innerst inne, nog aldrig hade räknat med att det skulle ske. Sofie blev gravid. Jag var lycklig, men inte riktigt utom mig. För när skulle det gå fel igen?

Men det gick inte fel. Det. Gick. Inte. Fel! Så den 2 mars 2021, klockan 08:50 – stod jag plötsligt med min dotter i min famn. Nu ville de flesta berätta om hur deras ögon mötte barnets. Men jag kan inte berätta om det. För mina ögon var nu så fyllda av tårar att det enda jag kunde se framför mig var en dimmig kontur av en liten varelse.

Min kropp reagerade på flera år av hopplöshet om att jag någonsin skulle bli pappa. Nu var jag pappa – och det var fantastiskt!

Vi hade en fras som vi hela tiden levde efter: Vi älskade och älskar varandra – barn eller inte.

Att få barn var en bonus i vårt förhållande. Det var inte målet med vårt förhållande. Det enda målet vi hade och har är att ha ett bra liv med varandra. Nu med både Neel och hunden Bodil.