Johanna: ”Efter att ha tittat på min livmoder i 1 minut frågade läkaren om jag någonsin fått berättat för mig att jag har PCOS?”

Johanna och hennes partner var båda väldigt redo att skaffa barn. Men då de äntligen började försöka lyckades de inte. Johanna hade i många år haft en misstanke om att hon hade PCOS.

Skrevet af:

wawa

30. december - 2021


Efter en dålig upplevelse på ett sjukhus kommer Johanna och Niclas till en klinik som äntligen kan berätta om orsaken.

När och hur träffade du din partner?

Vi träffades 2011, två nära vänner till oss gjorde en match make! En månad senare flyttade jag in till Niclas och i år firar vi 10 år tillsammans.

Vi intervjuar

Johanna Thuresson 30 år.
Arbetar som produktchef
(just nu mammaledig). Partner
Niclas 33 år, produktchef. Bor
i Stockholm.

Före utredning, behandling och allt det där – vart var ni då i livet?

Vi båda hade bra och stabila jobb, vi hade köpt en lägenhet och en hund. Vi älskade livet och längtan efter barn blev väldigt stark för oss båda! Både jag och Niclas har alltid varit väldigt barnkära, men vi båda kände samtidigt att vi ville ha en stabil vardag innan vi skulle vara redo för barn. Jag har alltid haft en önskan att få barn när jag är 27 år. Vi började försöka under sommaren 2017.

Det gick trögt. Vi försökte och försökte men stickan fortsatte att visa negativt.

Berätta om utredningen – hur gick det till? Hur mådde ni?

Efter att ha försökt själva i nästan 2 år så var vi ganska uppgivna när vi väl började söka hjälp. Vi mådde ok men var nog innerst inne ganska ledsna. Vi hade ingen aning om var vi skulle börja. Då var IVF inte lika uppmärksammat som det är i dag. Så vi bokade tid hos husläkaren. Husläkaren kunde varken hjälpa oss eller lotsa oss rätt. Då blev Google vår hjälp. Jag ringde runt till massa kliniker i Stockholm. Det var ganska lång väntetid till att få ett första möte.

3 månader senare hade vi vårt första möte på en klinik på Gärdet. Kvinnan som tog emot oss (även känd från TV4) dumförklarade oss och undrade hur vi kunnat få tid hos henne. Jag berättade att jag hade ringt till receptionen och förklarat vår situation och sedan blivit tilldelad en tid hos henne. Varpå hon berättar att hon slutat ta emot nya par, ber oss hitta en annan klinik och att dessutom betala i receptionen för att vi ”ödslat” hennes tid. Vi mådde inte direkt bättre efter detta besök. Där och då kände jag så mycket hat och orättvisa.

Till slut fick vi en tid på Sophiahemmet. De började utreda både mig och min partner.

Jag hade under många år misstänkt att jag hade PCOS men hade ständigt blivit nekad av alla läkare.

Första besöket jag hade hos en gynekolog på Sophiahemmet frågade läkaren, efter att ha kollat på min livmoder i 1 minut, om jag någonsin fått berättat för mig att jag har PCOS? ÄNTLIGEN! Jag kände för första gången på länge en lättnad genom hela kroppen, min magkänsla hade haft rätt, jag hade PCOS!

Berätta om de första känslorna direkt efter utredningen

Vi hade fått ny energi och fick tillbaka hoppet igen!

Vad var nästa steg?

Nästa steg var att hitta en behandlingsform som passade oss. Vi gjorde en IVF-behandling med hormonsprutor. Att dagligen ge sig själv sprutor i magen kändes ganska jobbigt, framför allt när man var bortbjuden. Sprutorna var tvungna att hållas kylda. Gick vi bort var vi därför tvungna att ha med oss en kylväska och så fick jag gå på toaletten för att ta sprutan.

Vi fick ständigt påminna varandra om att ”vi gör detta för något bra, en vacker dag kommer vårt barn”.

Det jobbiga var att vi inte fick till något på första sprutbehandlingen, vi fick tyvärr inte heller några ägg till frysen och behövde göra om hela sprutbehandlingen ytterligare en gång.

Hur påverkades ert förhållande längs vägen – märkte ni av det? Upplevde du att dina relationer påverkades?

Johannas siffror

2 IVF
1 graviditet
1 dottor på 5 månader

Jag tror vi båda kände ännu starkare band mellan oss. Vi stöttade varandra jättemycket genom hela behandlingstiden. Min kropp påverkades inte speciellt mycket av medicinen, jag mådde ändå okej genom hela medicineringen.

De få vänner vi valde att berätta för fanns där för oss genom hela behandlingen. Men det jobbigaste var nog att se folk runt omkring oss som blev gravida eller hade barn, det blev en avundsjuka man inte kunde ro för.

Var befinner ni er nu?

I juni fick vi vårt mirakel. En frisk liten tjej som är det bästa som någonsin hänt oss.

Det svåraste när jag ser tillbaka var att hålla uppe motivationen på jobbet och i vardagen.

Läs mer om Johanna här