Jessica: Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så här svårt för mig att bli någons mamma

Hör Jessicas berättelse om hennes beslut att bli solomamma och senare hennes upplevelser i behandling för att bli mamma, som var svårare för henne än hon hade föreställt sig.

Skrevet af:

wawa

09. juni - 2022


Berätta hur du beslutade dig för att bli solomamma.

Efter att ha lämnat ett långt förhållande bakom mig insåg jag hur stark min barnlängtan var. Killen jag lämnade ville inte ha några barn. Det var min bästa vän som planterade tanken på att skaffa barn på egen hand hos mig och när den väl hade planterats kände jag mig säker på att det var så jag ville skaffa barn. Jag kontaktade en klinik i Danmark, men i samma veva blev det lagligt i Sverige för ensamstående att skaffa barn på egen hand via landstinget, vilket gjorde att jag valde bort Danmark.

Förklara din behandlingsprocess för oss. Hur började det och var är du nu?

Jag skickade in en egenremiss till landstinget och behövde inte stå i kö särskilt länge. I början av 2017 fick jag börja med den sociala utredningen, som bestod av ett samtal hos kuratorn. När den blev godkänd bestämdes det att IVF vore det bästa för mig på grund av min ålder och min låga äggreserv (som tjugoåring opererades dessutom min ena äggledare bort p.g.a. en cysta). Jag var inte helt förberedd på att behöva genomgå IVF, men kände samtidigt att det var det mest logiska trots allt.

Min första IVF-behandling blev ett långt protokoll, endast 1 ägg kunde plockas ut vid äggplocket. Det blev befruktat och sattes in efter två dagars odling, men det fäste dessvärre inte. Min andra behandling bestod av ett kort protokoll, där jag fick ut 3 ägg. 1 ägg befruktades, men delades inte som det skulle så det blev ingen insättning. Min tredje (och sista) IVF-behandling bestod av ett långt protokoll, jag fick ut 2 ägg vid äggplocket. Inga av äggen blev befruktade.

Efter mina tre IVF-försök rekommenderade läkaren mig att övergå till äggdonation och det var egentligen aldrig något svårt val. Jag har länge följt Cilla Holm, och Jag vill ha barn-podden, som klokt och öppet pratar om sin äggdonation och jag har läst på lite om epigenitik. Ibland bubblar sorgen över att inte få några genetiska barn upp till ytan, men samtidigt är det inte det viktigaste. Om jag blir gravid kommer jag ju att bära mitt barn i nio månader och kommer säkerligen bara känna glädje och tacksamhet för hur mitt barn kom till mig.

Även om dubbeldonation som ensamstående numera är lagligt i Sverige har jag valt att göra mina försök på en klinik i Riga. Lagen kom 2019, men när jag då var i kontakt med svenska kliniker tycktes det inte vara någon som visste hur det skulle gå till rent praktiskt. Det var också lång väntetid och det saknades spermadonatorer. Jag valde Riga efter lite research och med magkänslan och är nöjd med det valet. Jag gjorde mitt första försök med dubbeldonation 2020. Jag fick först komma med önskemål kring donatorerna, därefter välja ut dem. Jag gjorde 1 färsk insättning och fick 6 blastocyster till frysen.

Hur gick det med det ägg du fick insatt?

Jag blev gravid, äntligen blev jag gravid! Lyckan över att äntligen få se ett plus varade dock inte särskilt länge, då graviditeten avstannade och ett tidigt missfall var ett faktum. Jag glömmer aldrig när den lilla blodiga hinnan rann ur mig ner i toalettstolen likt det hopp som lämnade mig. Efteråt följde några dagar med svåra magsmärtor och jag grät och grät. Jag som trodde att en dubbeldonation typ skulle garantera en graviditet och ett barn, det kändes så snopet och orättvist att det inte blev så för mig.

Och sedan kom pandemin och det dröjde till augusti 2021 innan jag gjorde nästa försök. Tanken var då att sätta in 2 av de 6 frysta embryona, men olyckligtvis klarade sig bara 1 av 4 upptinade embryos. Jag satte därför in 1 och lät de resterande 2 vara kvar i frysen. Det ledde dock inte till någon graviditet, då embryot aldrig fäste. Läkaren är inte helt säker på vad det berodde på, men det är mest sannolikt att embryona varit av dålig kvalitet. Luften gick ur mig efter det andra försöket, allt hopp och alla förhoppningar kändes som bortblåsta. Känslan av att vara otursdrabbad och otillräcklig sköljde över mig.

Vilka tankar har du haft under behandlingen?

Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så här svårt för mig att bli någons mamma. Att åren skulle ticka på, utan att ett barn kommer. Plötsligt har det gått fem år sedan jag gjorde min första IVF-behandling och ibland känns det som om jag har åldrats det dubbla. Jag inser nu att jag var väldigt naiv och oförsiktigt hoppfull när jag påbörjade den här ”resan”. Jag var så himla säker på att jag skulle kunna bli gravid på första eller andra försöket med hjälp av IVF, jag fick ju höra talas om hur många som blivit hjälpta av just IVF. Jag blev dock medveten om hur få och gamla mina ägg var, jag fick som mest ut 3 stycken.

Det har verkligen inte varit någon rak och enkel väg för mig, det här med att försöka bli och förbli gravid. Behandlingar har fått avbrytas p.g.a. att medicineringen varit fel eller för att polyper har upptäckts och behövts opereras bort. Jag har diagnostiserats med hypotyreos (underproduktion av sköldkörteln), vilket måste medicineras och följas upp vid en eventuell graviditet. Det kom dessutom en pandemi i vägen, som gjorde att en behandling fick pausas.


Vad har detta betytt för din vardag?

Under dessa fem år som jag försökt få barn på egen hand har jag emellanåt varit sjukskriven från mitt jobb. Ovissheten, oron och ångesten kring min barnlängtan och mina försök har helt enkelt varit för påfrestande.

Den som aldrig upplevt det kan aldrig förstå hur mycket det tar av en människa att behöva gå igenom ofrivillig barnlöshet.

Att känna en kontrollförlust över den egna kroppen och en nästan ständig hopplöshet. Att inte veta om jag någon gång kommer få bli någons mamma, samtidigt som alla andra i min omgivning tycks bli gravida och få barn utan några större problem. Varför ska just jag ha en kropp som inte vill samarbeta, som inte kan göra det mest naturliga och skapa ett liv?

Var i din process är du nu? Och hur har du det?

Jag har haft en behövlig paus (sedan slutet av augusti 2021) från mina försök och till viss del även min barnlängtan, även om den såklart alltid är närvarande. Det kändes som om luften gick ur mig efter det senaste försöket. Jag har haft turen att träffa någon och jag är väldigt kär och lycklig i den relationen. Tanken är dock fortfarande att göra ett nytt försök med dubbeldonation i Riga, när är inte bestämt just nu bara. Vid nästa försök är planen att ha en utökad medicinering som ska öka mina chanser att bli och förbli gravid, samt att välja ut två nya donatorer (ägg och spermier alltså).

Jag känner mig lite hoppfull inför ett nytt försök, men ärligt talat mest livrädd.

Tänk om det inte går den här gången heller? Tänk om min kropp inte orkar mer? Orkar jag huvudvärken, värmevallningarna och viktuppgången från medicineringen? Klarar jag verkligen av fler bakslag och motgångar, eller kommer jag att ramla ihop då? Tänk om jag måste inse att det blir ett liv utan barn för min del? Tänk om min nya, värdefulla relation inte klarar av den här ”resan”?

Samtidigt är dessa saker något jag behöver fundera på, inte bara förkasta.

Jag går i terapi för att bearbeta dessa tankar och jag har genom åren också använt min blogg som en dagbok, det har hjälpt mig.

Jag försöker att inte oroa mig alltför mycket i onödan över framtiden, utan i stället ta det steg för steg, dag för dag.