Gustaf: ”Det var typ först i vecka 20 som jag kunde pusta ut lite grann”

Att Adéle år 2016 får diagnosen endometrios blir det startskott som får henne och Gustaf att sätta i gång med att skaffa barn. Dock behövde de ta sig igenom 3 graviditetsförluster och 6 misslyckade återföringar innan de fick sin son, Noel.

Skrevet af:

wawa

15. marts - 2022


När Adéle var gravid med Noel hade Gustaf svårt att slappna av och var konstant nervös för att de skulle genomgå ännu en graviditetsförlust. Här delar Gustaf deras IVF-resa med oss.

Innan utredning, behandling och allt det där – vart var ni då i livet?

Adéle och jag träffades 2013 via dejtingappen Badoo, det visade sig att vi bodde 50 meter ifrån varandra. Vi flyttade ihop redan efter ca 6 månader tillsammans. Jag jobbade som säljare inom telekom, Adéle arbetade som Visual merchandiser/stylist på H&M. Vi bodde tillsammans i vår andra bostadsrätt på Kungsholmen i Stockholm. Relationsmässigt var vi ganska överens om att vi skulle dela framtiden med varandra.

Vi visste redan tidigt att vi båda ville bli föräldrar någon gång och jag sa när vi träffades att jag ville bli pappa innan 30. Det blev definitivt när smärtkliniken på Södersjukhuset sa att Adéle antingen bör äta p-piller eller bli gravid för att slippa smärtan från endometriosen.

Vi intervjuar

Gustaf Jonsson, 36 år.
Proffspappa som driver ivfpappan.se.
Bor i Stockholm med sin partner Adéle,
33 år och studerande.

När började ni försöka?

Adéle hade under flera års tid sökt sjukvård för smärtor vid ägglossning och mens och andra symtom. September 2016 utfördes en titthålsoperation som bekräftade att hon hade endometrios.

I och med diagnosen blev Adéle alltmer orolig för att hon eventuellt inte skulle kunna få barn och viljan att börja försöka blev allt starkare.

Hon hittade ingen behandling som gjorde henne smärtfri och då var nästa steg att ta läkemedel för att försätta sig i konstgjort klimakterium. Vid det läkarbesöket bestämde vi oss i stället för att ta ut hennes spiral för att försöka bli gravida. Detta var i november 2016.

Hur gick det sedan?

Vi blev spontant gravida efter 5 månader, men den graviditeten slutade med ett missfall i vecka 8. Efter missfallet eskalerade Adéles smärtor vid ägglossning och hennes mående blev allt sämre på grund av endometriosen. Redan innan missfallet tog hon starka smärtstillande läkemedel för att vi ens skulle kunna försöka bli gravida.

Eftersom Adéle mådde så dåligt så tog hon kontakt med sin endometriosläkare som då remitterade oss vidare för utredning. Redan när spiralen togs ut visste vi att vi kunde få hjälp redan efter 6 månader om det var så att det inte fungerade eller om hon mådde alltför dåligt i sin endometrios.

Berätta om utredningen – hur gick det till?

När vi kom till vår klinik fick vi träffa en läkare som gjorde både medicinsk och psykosocial utredning på oss. Man gick igenom hälsotillstånd, livssituation, psykisk hälsa o.s.v. Det togs blodprover för att kolla sköldkörteln och äggreserven. En gynekologisk undersökning gjordes där man kollade livmoder och äggledare och spermaprov lämnades. Därefter fick vi vänta ca två veckor på provsvar och när detta var klart och vi uppfyllde kraven för landstingsvård så skickades en remiss vidare för att få det godkänt. Det tog ca två månader tills vi blev godkända för behandling från att vi fick remissen från gynekologen till IVF-kliniken. Allt gick väldigt smidigt och vi blev väldigt väl bemötta.

När och hur fick ni svar på utredningen?

Jag ringde till landstinget och frågade hur utredningen gick och fick då svar att den precis hade beviljats och att vi nu skulle få välja klinik. Detta gick på ca 4 veckor.

Jag kände en väldig lättnad över att få hjälp och att Adéle skulle slippa ha så ont. Samtidigt var vi båda väldigt nervösa. Därefter satte vi i gång planeringen med kliniken och påbörjade strax därefter behandlingen.

Berätta om er behandling?

Vi genomgick ett kort protokoll med Gonal-F.

Vi tog första sprutan på nyårsafton 2017/2018 vid middagsbordet tillsammans med våra vänner som peppade Adéle.

Adéle svarade bra på hormonbehandlingen och producerade väldigt många äggblåsor. Redan innan äggplock bestämdes det att man skulle göras en totalfrys för att det var så stor risk för överstimulering. När det var dags att ta ägglossningssprutan så hittade vi inte sprutan som man skulle ta medicinen med. Det var ju väldigt viktigt att den skulle tas vid en specifik tid. ​Vi åkte då till S:t Görans Sjukhus för att se om de hade en spruta vi kunde få, men de visste inte riktigt vilken storlek det skulle vara. Efter ett par panikartade timmar där sjukhuset försökte få tag på kliniken fick vi svar om vilken dos och sprutstorlek det skulle vara. På parkeringen utanför sjukhuset togs därför sprutan i sista stund och allt gick till slut bra.

Äggplocket var dock väldigt smärtsamt och den intravenösa smärtlindringen fick fyllas på flera gånger. Läkaren avbröt äggplocket när de plockat ut 17 ägg p.g.a. smärtan. Av dessa 17 ägg var det 12 som befruktades och totalt 8 som blev till embryon. Därefter började ytterligare en berg-och-dal-bana rent psykiskt. Insättning 1, 2, 3 och 4 resulterade inte i någonting och jag började såklart fundera på om något var fel.

Därefter bytte vi till stimulerad cykel och direkt blev vi gravida på första insättningen (nr 5). Den resulterade dock i ett tidigt missfall i vecka 6. Vi var såklart väldigt knäckta, men jag kände i alla fall att det nu fungerar.

Insättning 6 resulterade inte i någonting, men på insättning 7 (den sista, då ett embryo dog i upptiningen), så blev vår älskade lilla son Noel till.

Därefter började nästa jobbiga fas. Jag var otroligt nervös p.g.a. tidigare missfall och gick mest och väntade på att ett nytt missfall skulle ske. Det var typ först i vecka 20 som jag kunde pusta ut lite, även om jag var väldigt nervös under hela graviditeten. Förlossningen är en egen historia som kan läsas om på min blogg.

Hur påverkades ert förhållande längs vägen – märktes det av?

Jag tyckte att vårt förhållande stärktes av hela IVF-resan. Det var såklart påfrestande, men vi stöttade varandra otroligt mycket. På det sexuella planet var det svårt, dels hade Adéle extremt ont i samband med ägglossning, dels var det så mycket fokus på hela IVF-processen. Det fungerade trots allt ganska bra då vi hela tiden pratade om situationen och gjorde så gott vi kunde.

Gustaf & Adéles siffror

IVF, 7 återföringar.
Graviditet: 4 varav 1 resulterade i
barn, resten missfall
1 barn

Hur kände du dig längs vägen – hur mådde du mentalt?

Såklart var det en påfrestande tid, men det hjälpte att prata med andra samt skriva av mig på bloggen. Vi fick även väldigt mycket stöd av alla runt om.

Var befinner ni er nu?

Vi har en liten Noel som snart är 2,5 år och just nu håller vi på med syskonförsök.

Vi har gjort ett äggplock som resulterade i 3 embryon. Vi genomgick ett långt protokoll i september då Adéle var nedreglerad med GnRH mot endometriosen. Hon blev överstimulerad och fick åka in akut och fick därefter blodförtunnande läkemedel, så insättningen sköts upp igen. Första insättningen resulterade i en graviditet som tyvärr slutade i missfall vecka 6. Därefter tog vi lite semester för att nu vara i gång med behandlingen igen. Om allt går som planerat kommer vi göra en ny insättning i slutet av februari.

Vad var det svåraste när du ser tillbaka?

Osäkerheten. Att konstant kastas mellan hopp och förtvivlan.

Vad skulle du önska att du hade vetat innan behandlingen?

Jag skulle ha önskat att det fanns mer samtalsstöd som är statligt finansierat. Väldigt många behöver stöd under processen och efter missfall och tuffa besked.

Se mer av Gustaf här eller här