Emelie: Jag tyckte det var oerhört jobbigt att inte ha kontroll, utan att behöva lita på andra.

När Emelie och hennes sambo Casper började sin behandling hade de diagnosen "Oförklarligt barnlös" men senare diagnostiseras Emelie med "kvinnlig infertilitet". Läs Emelies tankar om hur det var att gå igenom behandling, hennes funderingar under tiden och vad hon önskar att hon gjort annorlunda.

Skrevet af:

wawa

14. maj - 2022


Innan utredning, behandling och att det där, var i livet befann ni er då?

Vi var mitt uppe i jobb och studier. Jag hade precis börjat nytt jobb och Casper läste till polis. Vi levde ett aktivt och härligt liv med vinterbadning och semestrar till varma länder, njöt av att vara hyfsat nykära fortfarande.

När uppstod de första tankarna på att vilja bli föräldrar?

Vi började prata om barn ganska tidigt. När jag träffade Casper jobbade han som dykare i Norge och var ofta borta en eller två veckor i sträck. Jag minns tydligt när vi satt i en taxi påväg till flygplatsen en eftermiddag när vi bara dejtat i några veckor. Vi pratade om hans jobb och han förklarade att det inte var något han ville fortsätta med en längre tid, för han vill gärna fokusera på att skaffa familj och barn. Givetvis blev jag helt såld. Jag har alltid haft en idé om att få två barn, men inte en såndär innerlig barnlängtan. Det har mest känts som något som bara skulle hända, att det var så det skulle vara.

Vi intervjuer

Emelie Birgersson, 37 år. Arbetar
med sälj och kundrelationer. Partner:
Casper Andersen, 34 år, polis.
Hillerød, Danmark

Vad hände den närmaste tiden efter det?

I början tog vi det bara som det kom. Vi tänkte inte så mycket på det, utan hade sex som vanligt, men utan kondom. Jag har inte ätit p-piller på många år, hade regelbunden mens och tyckte generellt att jag hade bra koll. Vi hade inte varit tillsammans så länge, drygt sex månader bara, så vi stressade inte så mycket över det. Men efter några månader började jag testa med ägglossningstest för att se om vi kunde tajma ägglossningen.

Casper höll på med en militärutbildning som innebar en hel del resande, så vi (mest jag) ville ha koll på när vi borde försöka ha sex.

Vem av er sa, “NU söker vi hjälp”?

Det var faktiskt ett gemensamt beslut. Efter att vi försökt i ungefär ett halvår hade vi inte något tålamod kvar. Jag visste dessutom att min mamma behövt ta hormoner för att bli gravid med både mig och min syster. Jag började känna mig lite stressad i med att jag var 32 år då, och visste ju från vänner och bekanta att detta med fertilitetsbehandling var något som kunde dra ut på tiden. Jag tyckte även att det var så konstigt att vi inte lyckades, min ägglossning var så tydlig och vi var så “friska” och “hälsosamma”. Tränade, åt bra, rökte inte och drack ytterst begränsat alkohol.

Berätta om utredningen, hur gick det till? Hur mådde ni?

Först beställde vi tid hos vår husläkare som tog blodprover och urinprover, pratade om vår livsstil och hälsa generellt, sjukdomar i familjen och liknande. Vi fick direkt en remiss till en gynekolog som kollade så att allt såg bra ut hos mig. Det gjorde det, så vi fick kort därefter en ny remiss för att göra insemination hos en fertilitetsklinik. Det dröjde dock ett halvår innan vi faktiskt använde oss av remissen och bokade tid. Det var som att remissen innebar att det plötsligt blev på riktigt, och det behövde vi lite tid att bearbeta.

Vi valde en känd klinik i Köpenhamn och påbörjade det första IUI-H-försöket våren 2018. Vid första försöket undersökte de mig och konstaterade att jag hade många fina ägg, som reagerade fint på hormonbehandlingen, och faktiskt verkade lossna lite tidigare än “normalt”. Caspers spermaprov visade att hans simmare var lite slöa, men det skulle förhoppningsvis gå ändå. Första inseminationen lyckades inte, men vi fick veta att det skulle det säkert göra nästa gång. Andra inseminationen lyckades inte heller, trots att spermaprovet var mycket bättre. Vid tredje och sista inseminationen tryckte sköterskan min hand och sa “tredje gången gillt, denna sätter sig!”. Mensen kom, och hela min värld rasade. Jag kände mig så dålig, kunde inte förstå hur det inte kunde lyckas. Casper var alltid väldigt stöttande men vi kämpade tidigt med att vi förhöll oss till allt på så olika sätt. Jag var ofta förhoppningsfull och peppad, medans Casper var mer tillbakahållen och inte vågade hoppas.

I med att de tre försöken inte lyckades så fick vi en ny remiss för att göra IVF. Vi bor i Danmark och i Köpenhamn har man rätt till tre “landstingsfinansierade” försök utan kostnad och betalar bara för de mediciner/hormoner man ska ta, som är starkt subventionerade. Väntetiden låg på fem månader så vi skrev in oss direkt. I februari 2019 blir vi inkallade till informationsmöte på sjukhuset i Herlev och det kändes verkligen som början på en lång resa. Efter de misslyckade inseminationerna så hade till och med hoppfulla jag börjat tvivla.

När och hur fick ni svar?

I med att vi redan gått igenom en utredning inför inseminationerna så gick vi inte igenom någon ytterligare utredning, utan blev direkt kallade till ett första förberedande möte. Vi fick veta att vi skulle göra ett “kort protokoll” och att jag skulle ringa så fort jag fick nästa mens. Vi gick även med på att vara med i en studie för att undersöka hur ett nytt preparat kunde hjälpa kvinnan att behålla en eventuell tidig graviditet. När mensen kom ringde jag och så fortsatte allt enligt planen. I samband med ultraljuden syntes flera äggblåsor som växte på bra och äggplocket resulterade i 10 fina ägg. “Jättebra resultat!” fick vi veta och gick hem och firade med sushi.

Nästa dag ringer Casper för att fråga hur det gick, och det gick tydligen inte så bra. Men ring igen på måndag, så ser vi hur det utvecklar sig. En värre helveteshelg har jag aldrig genomlidit. Måndagen bjöd inte på någon solskenshistoria. Tvärtom. Endast ett ägg hade befruktats och det hade inte klarat sig. Sköterskan frågade om jag ville att en läkare skulle ringa upp och förklara, vilket jag gärna ville. Jag förstod ju inte alls varför det blev såhär. Läkaren som ringde upp var tyvärr inte alls tillmötesgående och ifrågasatte snarare varför jag vill ha mer information om vad som hänt. Han förklarade motvilligt att största delen av de 10 äggen var omogna och det enda ägget som lyckades befruktas hade inte klarat sig. Han avslutade samtalet med att önska bättre lycka nästa gång.

Jag blev knäckt. Ledsen och knäckt.

Det kändes så hopplöst och utan någon förklaring på vad nästa steg skulle kunna vara så lämnades vi med en tomhet och ovisshet.

Berätta om de första känslorna precis efter utredningen.

Den utredning vi gick igenom visade ju att allt såg så himla bra ut och att vi borde ha goda chanser att lyckas med IVF. Därför tog det väldigt hårt på oss båda när vi fick veta att mina ägg inte mognar. På ett sätt kändes det skönt att få det konstaterat, för det är ju trots allt något som man inte kan utreda sig fram till, det krävs liksom ett ägguttag för att se det. Därför kändes det nästan som att vi blivit påpackade falska förhoppningar som min kropp inte kunde leva upp till. För det var ju alltså mig det var “fel” på. Regelbunden ägglossning jo tack, men det är ju inte mycket att hänga i granen när ägget som lossnar inte är moget. Jag började förstå varför jag trots några väldigt slarviga tillfällen i tidigare förhållanden inte blivit gravid. Då jublade jag över att mensen kom, men hade jag vetat då vad jag visste nu, så hade jag nog inte jublat lika högt.

Vad blev nästa steg?

I med att det första försöket var en del av studien så räknades inte det, så vi hade fortfarande tre försök kvar. Så vi körde på och bokade in nästa försök. Inför nästa försök stötte vi dock på en del gupp på vägen. Läkarna upptäckte ett septum i min livmoder som kunde påverka möjligheterna för ett ägg att fästa, så det klipptes bort (det gjorde ondare än det låter). I samband med att vi var på återbesök för att följa upp på borttagandet av septumet så förklarade samma läkare som jag haft en dålig upplevelse med tidigare att vi inte skulle ha så höga förhoppningar. Sen kom sommaren.

Och som ni vet ska ju även personer som jobbar på en fertilitetsklinik ha semester och givetvis tajmade min mens precis så att vi inte hann med ett nytt försök innan sommaren.

Berätta om er behandling

I augusti 2019 fick vi äntligen tid till nästa försök, ett halvår (läs: en evighet) efter första äggplocket. Vi frågade mycket om vad man kunde göra för att få äggen att mogna och läkarna förklarade att man kunde testa att ta en extra ägglossningsspruta. De förklarade att det förhoppningsvis kunde ge äggen den där sista knuffen så att de mognade helt innan de lossnar. Sagt och gjort, jag fortsatte med samma protokoll och samma mängd hormoner som första gången, men supplerade med en extra ägglossningsspruta. När dagen för äggplock kom var jag deppig och nere, jag ville så gärna tro på det, men tilliten till läkarna och min egen kropp var låg. Vi fick ut 9 fina ägg som de beslutade skulle genomgå ICSI istället för IVF. När jag ringde för att kolla status och fick veta att sex ägg hade befruktats som de skulle så tappade jag hakan.

Fem dagar senare så gjorde vi vår första återföring. Det kändes så overkligt och spännande, och jag kände mig faktiskt ganska hoppfull. Men så kom de där rosa flytningarna. Jag tänkte att det var kört och tog ett hemmatest som visade negativt. Jag började blöda och fick svåra smärtor. Men någon dag senare var det dags för det inplanerade blodprovet, som faktiskt visade att jag är “lite” gravid. Mitt HCG-test var lägre än det borde vara, vilket kan tyda på en så kallad kemisk graviditet eller ett utomkvedshavandeskap.

Tack vare regelbundna tester upptäckte de att det var det sistnämnda det rörde sig om och jag fick åka in akut för att undersöka hur allvarligt det var. Utomkvedshavandeskap kan innebära stora risker och jag fick tre val; operation, cellgifter eller vänta och se om kroppen hanterar det själv. Ett jättesvårt val att göra själv, och läkarna menade att det skulle kunna gå över av sig själv, men att det var säkrast att operera. Så jag gick med på att opereras, även om jag egentligen kände att jag borde ge kroppen en chans. Jag vet inte om det var några högre makter inblandade, men operationen blev framflyttad och jag fick prata med en tredje läkare som precis jag tyckte att jag skulle vänta. Så det gjorde jag, och efter två veckor hade graviditeten gått tillbaka av sig själv.

Som tur är hade vi ju fem ägg kvar i frysen, och kände att vi inte hade någon tid att förlora. Vi gjorde en frysåterföring i stimulerad cykel som slutade med en kemisk graviditet och en frysåterföring i naturlig cykel som slutade med ännu ett negativt test. Så vi bokade in en tredje frysåterföring, samtidigt som vi bokade en resa till Thailand. Vi kände att oavsett om det lyckas eller inte, så behöver vi en paus.

Vi behöver sol och värme, och tid till att bara vara tillsammans. Denna gången är det ingen som säger “tredje gången gillt” med ett stort leende på läpparna, men denna gången stämde det. Vi fick ett plus. Ett plus som blir starkare och starkare. Det är den 4 mars, Caspers födelsedag, och när sköterskan ringde hade jag för ovanlighetens skull inte hunnit få provsvaret digitalt på förhand, som jag annars brukar. Därför blev jag såklart nervös, men hon sa grattis. Jag frågade vad provsvaret visade och hon svarar att det var JÄTTEPOSITIVT.

Fick du/ni en diagnos? Om ja, vill du berätta mer om det?

Först fick vi diagnosen “oförklarligt barnlösa”. Efter första äggplocket fick vi en diagnos som heter “kvinnlig infertilitet”.

Hur påverkade detta ert förhållande? Var det något som ändrades, hos dig, hos din partner eller hos er bägge?

Att genomgå behandling tog hårt på vårt förhållande. Jag kände mig ofta ensam med mina känslor, och att jag inte riktigt kunde prata om det. Även om Casper fanns där för mig så var det ju min kropp och jag som reagerade på behandligen. Vi hanterade allt och reagerade på så olika sätt, och blev ofta irriterade på varandra. Såhär i efterhand kan vi prata om det på ett annat sätt och ha mer förståelse för varandra, vilket jag önskar att vi kunnat då. Jag säger faktiskt till andra som ska börja med IVF att det är en bra ide att prata med en terapeut i samband med det, i förebyggande syfte.

Jag önskar faktiskt att det var något man erbjöds i samband med behandlingarna,

för jag tror att många inte inser vikten av kommunikation och förståelse förrän det börjat gå åt fel håll.

Hur har intimiteten fungerat under tiden?

Sex enligt ett schema tog död på lusten hos oss. Vi försökte tänka att vi bara skulle ha sex för att njuta av varandra, men tanken på om det skulle resultera i en graviditet låg ju alltid där i bakhuvudet. Så tyvärr är det något som blev otroligt lidande. Jag kände mig tjatig och jobbig som påpekade att nu är det snart den tiden på månaden, medans Casper tröttnade på att behöva ha sex på kommando.

Det blev liksom som en ond spiral, som var svår att komma ur. Vi jobbar fortfarande på att hitta tillbaka till varandra och är medvetna om att det kan ta tid, men att vi kommer lyckas.

Upplevde du att andra relationer (familj, vänner) påverkades, i så fall hur?

I början var vi väldigt öppna om allt och pratade om det vi gick igenom, men när inseminationerna inte fungerade så började vi hålla igen med informationen. Vi pratade bara med några utvalda vänner och familjemedlemmar.

Till sist så sa vi även att vi inte ville att någon skulle fråga, utan att de kunde lita på att vi sa något om/när det behövdes.

Jag känner dock att relationen med min familj, alltså min mamma, pappa och syster har blivit starkare. De har varit oerhört stöttande och förstående hela tiden.

Hur mådde du under tiden, hur påverkades din kropp?

Jag mådde väldigt dåligt från och till. Jag fick ofta ont dagarna innan äggplock, och tyckte att själva äggplocken gjorde väldigt ont.

Det känns verkligen som att jag satt min kropp på prov, och utsatt den för saker som den helst hade varit utan.

Jag försökte fortsätta träna som vanligt men det var svårt, ibland på grund av smärtorna, ibland på grund av tankarna om hur det eventuellt kunde påverka behandlingen. Vilket ju är lite dumt, för det är ju jättebra att röra på sig. Men när man är under behandling så tänker man inte alltid helt klart.

Hormonerna påverkade även mitt humör väldigt mycket, och det var svårt för både mig och Casper att hantera mina humörsvängningar.

Hur mådde du mentalt?

Det varierade men jag var ofta nere i mörka hål och tyckte synd om mig själv. Jag gick med i olika grupper på Facebook för att söka stöd, och det hjälpte att läsa och skriva med andra som var i samma situation.

Jag försökte även läsa på väldigt mycket och förbereda mig på olika situationer. Jag tyckte det var oerhört jobbigt att inte ha kontroll, utan att behöva lita på andra.

Jag ville ofta lägga mig i och ställde ofta några frågor för mycket, vilket jag då skämdes lite för. Men såhär i efterhand så önskar jag att jag fått mer stöd från läkarna och bättre, mer utförliga svar. Ibland kändes det som att man var en del av en produktion på rullande band, där det förväntades att man skulle komma, göra det man skulle, ta emot informationen och så gå igen. Det var väldigt frustrerande för mig. Det fick mig att Googla väldigt mycket, på gott och ont.

Jag hade en vän som gått igenom IVF som jag skrev mycket med, och tack vare henne klarade jag mig igenom många av de svåraste stunderna. Hon visste vad jag pratade om, hon förstod och hon kom med relevanta svar

Jag är så tacksam för henne idag.

Var det några tankar som tog mer plats än andra?

Jag tänkte ofta vad som skulle vara nästa steg. Vad vi skulle göra om det inte lyckades.

Jag ville så gärna ha en plan, ville så gärna veta vad som skulle hända. Det var så jobbigt att hela tiden leva i ovisshet.

Hur hanterade personer i er omgivning er situation?

Vissa var nyfikna och tyckte det var väldigt intressant att höra om alla detaljer. Andra tappade intresset efter ett tag, vilket jag har full förståelse för. Jag vet inte om det gäller för andra, men jag blev väldigt självupptagen och fokuserade mycket på mig själv till sist.

Emelies siffror

3 IUI-H, 2 äggplock med ICSI, 1 ET, 3 FET
Graviditet: 1 utomkvedshavandeskap,
1 fulländad graviditet
Barn: 1 (Eigil, 18 månader)

Ibland kändes det även som att när vi sågs med andra så var det vår behandlig och hur det gick med den som vi skulle prata om. Det var som om att det inte fanns något annat att prata med oss om. Det ångrar jag lite idag, att jag inte försökte tänka lite mer på annat.

Även om jag inte ser ner på mig själv som blev den jag blev under behandlingen, det var nog lite som en försvarsmekanism för min del.

Prata om det tekniska och praktiska, istället för känslorna.

Finns det något annat du vill lägga till om känslor, tankar och relationer?

Jag önskar verkligen att man fick mer psykologisk hjälp i samband med behandlingen. Det är så mycket man ska hålla reda på, tänka på och förstå, samtidigt som man ska hantera nya och okända känslor.

Var står ni nu?

Nu har vi lille Eigil på 18 månader som föddes i oktober 2020.

När du ser tillbaka, vad var allra svårast?

Väntan. Den evtiga väntan. Väntan på remiss. Väntan på att få börja med behandling. Väntan på telefonsamtal. Väntan på mensen. Väntan på provsvar. Och ovissheten. Detta med att du inte vet om eller när det kommer lyckas är så svårt att hantera.

Det är som att titta på ett timglas utan botten, sanden bara rinner och rinner, men den tar aldrig slut.

Vad hade du velat veta innan ni började er behandling?

Jag vill snarare säga att jag hade velat veta mer om fertilitet innan jag ens började tänka på barn. Det är så mycket fokus på vad man ska göra för att inte bli gravid, vilket såklart är relevant för många, men tänk om vi kunde prata mer om hormonell hälsa och få unga människor att förstå en menscykel utifrån när ägglossningen infaller, snarare än att ha fokus på när man blöder.

Jag har lärt mig så mycket om min kropp de senaste åren, något som jag gärna pratar med andra om.

Følg Emelie her