Cissi: ”Jag vet inte om man blir starkare som par genom en sådan här process. För oss var det inte så.”

Cissi kan sakna den naivitet och hoppfullhet som hon och hennes partner kände i början av sin behandling. I dag är de inte längre tillsammans, men för Cissi hänger inte barnlängtan och kärleksrelationen ihop – och därför fortsätter hon sin resa mot att bli mor på egen hand.

Skrevet af:

wawa

22. december - 2021


Cissi och hennes partner går ifrån varandra efter att ha tagit sig igenom två IUI-behandlingar och två IVF-försök utan att uppnå graviditet. Här berättar hon hur det är att känna sig ensam trots att man genomgår processen tillsammans.

När jag påbörjade processen att bli förälder var jag tillsammans med mitt ex-partner (kvinna). Vi träffades i juli 2016 och ställde oss i kö till regionsfinansierad behandling i december 2018. I Sverige behöver man ha varit ett par i två år samt bo på samma adress om man ska bli godkänd för behandling.

Före utredning, behandling och allt det där – vart var ni då i livet?

Innan jag träffade mitt ex arbetade jag och bodde ensam. Jag var tillfreds med livet och funderade mycket på om jag skulle våga bli förälder ensam, då jag inte hade träffat en partner ännu, men så träffade jag mitt ex i juli 2016.

Jag började studera beteendevetenskap samma år som jag träffade mitt ex. Min tanke var att bli samtalsterapeut, men så ändrade jag mig ett tag och pluggade media och kommunikation, för att till slut komma tillbaka till drömmen om att bli samtalsterapeut.

Jag tränade mycket, gick på konserter, reste och var mycket hemma. Jag älskar att vara hemma och fixa, se serier och laga god mat.

Vi intervjuar

Cissi Ristilä 33 år. Studerar
beteendevetenskap med
inriktning psykologi och
arbetar extra på ICA Maxi.
Vill bli samtalsterapeut. Bor
i Norrköping.

När uppstod de första tankarna på att vilja bli föräldrar?

Jag har velat ha barn så länge jag kan minnas. Det var en period i livet som jag blev osäker på om jag borde bli förälder på grund av att jag har en väldigt trasig barndom.

Jag trodde att min trasiga barndom innebar att jag inte skulle bli en bra förälder men efter många år av terapi så har jag förstått att det är tvärtom, att det är på grund av min barndom som jag kommer bli en bra förälder. Vad det nu än innebär. Jag kommer i alla fall att veta vad man absolut inte ska göra mot sitt/sina barn.

När jag var tillsammans med mitt ex kändes det ganska självklart att jag skulle vara den bärande föräldern, då jag längtat länge efter att vara gravid.

För mitt ex var det inte lika självklart.

Berätta om er behandling. Vilken behandlingsform? När började ni? Och vilka tankar, rädslor eller glädjeämnen uppstod längs vägen?

I december 2018 skickade jag och mitt ex in en egenremiss till Reproduktionsmedicinskt Centrum (RMC) i Linköping, Sverige. Vi hade då varit tillsammans i två år, vilket är kravet i Sverige för att få regionsfinansierad behandling. I april 2019 var vi på vårt första möte på kliniken. Det dröjde till januari 2020 tills vi blev godkända för behandling och sedan tog det ytterligare 11 månader innan vi fick påbörja behandlingen.

I början var jag väldigt naiv kring hela processen. Jag fantiserade mycket om hur många gånger det skulle ta innan jag skulle bli gravid.

Jag har fem yngre syskon och detta gjorde att jag drog slutsatsen att jag, liksom min mamma, skulle vara superfertil.

Jag var också väldigt påverkad av samhällets bild kring fertilitet, att det är någonting enkelt – något som händer så fort man får spermier i livmodern vid ägglossning. Min kunskap kring fertilitet var inte speciellt utvecklad.

I oktober 2020 åkte jag och mitt ex till Köpenhamn till VivaNeo (Storkkliniken) och gjorde en egenfinansierad donatorinsemination. Jag var som sagt väldigt naiv kring den här tidpunkten vilket bidrog till att jag också var väldigt positiv och förväntansfull, men så kom mensen ett par veckor senare.

I november var vi äntligen först i kön på RMC i Linköping. Att det inte går på första gången är inget konstigt, så vi behöll vår optimism. Men mensen kom igen. Även efter det andra regionsfinansierade försöket kom mensen. Efter tre inseminationer började hoppet att lämna oss. Vi blev mer och mer realistiska och tyvärr också pessimistiska, även om tre gånger inte är speciellt många gånger. ”Kommer jag någonsin bli gravid?” tänkte jag ofta.

Vi ställdes i kö för IVF-behandling i januari 2021. Vi fick byta våra fyra resterande IUI mot två stycken IVF:er i stället. Här kom hoppet tillbaka och även naiviteten. Vi började tänka att en IVF-behandling ger bättre odds till en graviditet. Vi började fantisera om hur många embryon vi skulle få till frysen och var så glada över att frysåterföringarna ingick i behandlingen. Vi räknade med att få embryon till frysen och förstod inte alls att detta inte var en garanti.

I april 2021 påbörjade vi vår första IVF-behandling. Vid äggplocket fick vi ut nio ägg varav sex befruktades normalt. Dessa odlades vidare till blastocyster. Ett färskt embryo sattes in på dag fem och ett sexdagars embryo klarade sig till frysen. Vi blev besvikna att endast ett embryo klarade sig till frysen, tills vi förstod att inte alla får embryon till frysen. Mensen kom och det var jättejobbigt. Känslan av att vi aldrig kommer lyckas bli gravida tog över i några dagar. Vi valde att ta en paus över sommaren på grund av att framför allt jag mådde så psykiskt dåligt.

I augusti 2021 var det dags för frysåterföringen. Vi hade lagt mycket hopp på ”flingan” som vi kallade det nedfrysta sexdagars embryot under hela sommaren.

Fyrtio minuter innan frysåterföringen, när vi var på väg till kliniken, ringde läkaren och berättade att embryot inte hade klarat upptiningen.

Världen rasade. Jag körde bil när jag fick samtalet och var tvungen att svänga in i vägrenen på motorvägen för att jag blev så chockad. Jag skrek och grät. Det kändes som att mitt inre gick i kras, precis som min dröm just gjorde.

I slutet på augusti 2021, ungefär en vecka efter frysåterföringen som inte blev av, påbörjades vår andra och sista regionsfinansierade IVF-behandling. Vid äggplocket i september blev det samma resultat som IVF:en innan: Nio ägg varav sex befruktades normalt. Ett femdagars embryo sattes in – det andra som överlevt var inte av kvalitet att frysas ned. Mensen kom en vecka senare och det kändes som att en del av oss dog. Det var vår sista chans inom regionen.

Vi stod nu inför att välja en privat klinik. Alla som genomgår en sådan här process vet att det inte är billigt. Vi hade inte pengarna. Följarna på Instagram skrev till mig flera gånger: ”Kan du inte starta en insamling? Vi vill så gärna hjälpa er!” Först undrade vi om det var rätt – samtidigt kändes det så otroligt fint att folk ville hjälpa oss.

Är det något jag lärt mig i livet så är det att man ska ta emot hjälp när den erbjuds, så utifrån det startade vi en insamling.

Det var otroligt läskigt, men så vackert. Den generositet och medmänsklighet som över 1 500 personer visade oss bidrog till att vi på ett dygn fått in 130 000 SEK. Det var helt magiskt! Vi kommer aldrig att kunna tacka dessa personer nog men tack vare dem har vi nu råd med ett 3-pack IVF:er inklusive allting som tillkommer. Det är ett mirakel!

Nu när vi separerat är det inte säkert att det kommer användas till ett 3-pack då vi behöver komma överens om hur pengarna ska fördelas oss emellan.

Hur påverkades ert förhållande längs vägen?

Det har varit väldigt tufft för oss att gå igenom den här processen. Jag skulle säga att det är en av de största kriserna man kan gå igenom i livet och att det är helt naturligt att det påverkar förhållandet.

Pandemin kom mitt i processen, vilket inte gjorde saker lättare. Som en konsekvens av processen var det redan jobbigt och svårt att hitta på saker som är roliga och covid förvärrade det.

Både jag och mitt ex har känt oss ensamma i processen trots att vi har gått igenom det tillsammans. Vi började i parterapi av den anledningen i början på året och vi kan verkligen rekommendera det till ALLA som går igenom den här processen. Är man inte i ett par så kan man gå i egenterapi, det gör jag. Jag tror att det är viktigt att få professionell hjälp när man går igenom detta. Det är så lätt att fastna i sina mönster som ibland är destruktiva och att man tappar bort varandra.

För oss slutade det tyvärr med att vi gick skilda vägar. Inte enbart på grund av detta men den här krisen – som det ju är – gjorde verkligen inte saken lättare.

Att befinna sig i en kris under så pass lång tid som vi gjort tär på en och påverkar relationen. Att gå igenom så många motgångar gör att det blir svårare att hålla hoppet uppe. Jag kan sakna den naivitet och hoppfullhet som vi kände i början. Den kommer tyvärr aldrig tillbaka och det kan vara en sorg, för på ett sätt var det lättare då.

Jag vet inte om man blir starkare som par genom en sådan här process. För oss var det inte så. Kanske hanterade vi känslorna för olika. Jag vet inte.

Jag kände mig väldigt ensam under processen i och med att jag går igenom allting både fysiskt, känslomässigt och psykologiskt. Det är min kropp och mitt psyke som utsätts. Jag kan inte tala för mitt ex, men hon uttryckte ofta att hon också kände sig ensam.

Hur var det med er intimitet?

Intimiteten blir klart påverkad av processen. Vi som samkönat par har inte reproduktionssex som många heterosexuella par har och därför glöms det kanske bort att även vårt sexliv kan påverkas av processen. Många kanske antar att vårt sexliv inte påverkas på grund av att det är separerat från själva behandlingen för assisterad befruktning, men stress påverkar ens lust negativt. Ständiga misslyckade försök och alla hormoner som är inblandade gör också att man inte känner samma lust som innan. Det är väldigt tufft att gå igenom den livskris som ofrivillig barnlöshet innebär.

I kris kanske inte sexlivet är på topp av naturliga skäl. Min kropp blev kopplad till så mycket negativt och misslyckanden. Jag kände mig misslyckad.

Påverkades kroppen mycket av situationen eller medicinen? Hur mådde du mentalt?

Jag har blivit väldigt trött av att ständigt vara i beredskap, för det är så det känns; man är alltid redo att hoppa in om det behövs. Det är som att vara på ständig jour – en konsekvens av all ovisshet och den påfrestning som det innebär psykiskt och känslomässigt att gå igenom behandlingar för assisterad befruktning. Jag var sjukskriven en period i höstas på grund av att jag mådde så dåligt. Jag har påverkats mycket av stressen och har depressiva symtom av processen.

Cissis siffror

3 IUI
2 IVF (kort protokoll)
Inga graviditeter
Inga barn

Jag trodde att jag skulle påverkas mer av medicinerna än jag gjorde, att jag skulle ha humörsvängningar och liknande. Jag tycker dock inte att jag påverkades särskilt mycket av just sprutorna, men progesteronet gjorde mig väldigt trött och nedstämd. Jag skulle nog ändå säga att jag påverkats mer psykiskt och känslomässigt än fysiskt av processen. Jag har dock tyckt att äggplocken har varit smärtsamma och ångestfyllda, och jag har haft ont efteråt.

Upplevde ni att andra relationer påverkades? Hur i så fall?

Det är svårt att gå igenom ofrivillig barnlöshet när ens nära och kära inte förstår hur det är.

Folk är snabba med att ge ovälkomna tips och råd, som att man ska slappna av och så vidare. Detta kan skapa konflikter i relationer.

För mig personligen har det påverkat mina relationer på så sätt att jag inte orkar umgås så mycket med dem. Det är svårt att leva i en kris som så få förstår sig på.

Var befinner ni er nu?

Jag kommer att fortsätta processen själv nu när vi separerat. Jag hoppas att jag ska ha råd att finansiera iallafall 1 st. IVF. Vi får se hur det blir. För mig hänger inte barnlängtan och kärleksrelationen ihop. Barnlängtan är min och jag skulle aldrig ge upp den för att en relation tar slut.

Jag kommer antingen att fortsätta på en svensk klinik i Uppsala eller så kommer jag vända mig till Danmark.

Vad var det svåraste när ni ser tillbaka?

Det svåraste under hela processen som jag befunnit mig i under snart tre år är helt klart ovissheten och den kontrollförlust som jag upplevt. Jag har känt mig helt utelämnad till yttre faktorer och känt att jag inte kunnat påverka speciellt mycket.

Många tror att det är behandlingarna i sig som är svårast, men jag upplever att det är den enda gången jag känner att jag är en del av processen.

När jag till exempel tar sprutorna och de andra hormonerna så gör jag faktiskt någonting själv – jag känner att jag för en gångs skull har någon slags kontroll.

Men ovissheten är absolut jobbigast. Att lägga ner så mycket tid och energi på något som kanske inte alls ger någon avkastning.

Vad skulle ni önska att ni hade vetat före behandlingen?

Jag hade önskat att vi hade förstått att fertilitet kan vara oerhört komplicerat och att det kan ta lång tid att bli gravid. Jag hade nog önskat att jag hade haft mer kunskap innan och det är av just den anledningen vi skapade Instagram-kontot – för att jag vill att folk ska få en chans att förstå att det inte alltid är så enkelt!

Jag skapade kontot tillsammans med mitt ex i mars 2020, men det blev snabbt mitt konto då det var jag som skrev inläggen och skötte all kommunikation. Så kontot finns kvar nu när jag fortsätter min resa mot att bli mamma på egen hand.

Läs mer om Cissi här