Bente och Morten har varit med på sidolinjen under dottern Channies kamp för att bli solomamma

De har varit med på ultraljudsundersökningar och ägguttagningar och har sett Channie sticka sprutor i sig själv. Och de har gett henne ett utrymme där hon kan ventilera sin frustration när det blir för jobbigt.

Skrevet af:

wawa

16. maj - 2022


Bente och Morten är föräldrar till Channie, som har medverkat i DR-programmet Når Storken flyver forbi. Channie har svår endometrios och kämpar för fjärde året för att bli gravid som solomamma. Vi pratade med Channies föräldrar om deras roll i processen och frågade om deras råd för hur man bäst stöttar en solomamma som anhörig.

Minns ni dagen då Channie berättade att hon vill skaffa barn på egen hand?

Båda: Första gången vi fick höra det var i april 2016. Det var dagen efter Channies systers bröllop. Hon kom till oss och sa att det var något vi behövde prata om, något hon ville berätta för oss, men som hon inte ville nämna förrän nu eftersom hon inte ville att det skulle ta fokus från bröllopet.

Hon berättade att hon hade pratat med läkarna på Rigshospitalet och fått rådet att snart påbörja en fertilitetsbehandling om hon ville ha barn. Hon hade därför övervägt att ensam påbörja en behandling, eftersom hon inte hade någon partner.

Channie var verkligen upprörd och mycket påverkad och vi märkte att hon var nervös för hur vi skulle reagera på hennes beslut.

Men vi hade känt till hennes sjukdom i många år och visste också vilka nedslående besked hon hade fått genom åren, så vi stöttade henne till hundra procent i hennes dröm om att få ett barn.

Innan Channie hann påbörja behandlingen själv hittade hon en partner. Detta satte hennes planer om att få ett barn på egen hand på paus, så det dröjde några år innan vi hörde talas om fertilitetsbehandling igen.

Vi intervjuar

Channie Hansens föräldrar:
Bente Hansen, 59 år, pedagogisk
assistent och Morten Hansen,
63 år, servicetekniker. Paret är
gifta och bor i Skælskør.

Efter uppbrottet med pojkvännen några år senare kom Channie till oss igen och berättade om fertilitetsbehandlingen. Hon berättade att hon och hennes före detta pojkvän hade påbörjat en behandling, men att de inte kom så långt innan de gjorde slut. Därför ville hon nu själv återuppta behandlingen.

Pappa: Channies mamma fick veta det när Channie hade gjort slut med sin pojkvän och ville påbörja behandlingen på egen hand. Jag fick reda på det sommaren 2019 när Channie berättade för mig ”live” under inspelningen av Når storken flyver forbi. Jag blev väldigt förvånad och rörd.

Båda: Vi visste att Channie skulle börja behandlingen ensam, eftersom vi redan hade pratat med henne om det några år tidigare.

Vi har funnits där under hela hennes sjukdom, och vi satt båda bredvid henne när hon vid 15 års ålder fick veta att hon aldrig skulle kunna få barn.

Det var en information som slog hårt mot oss alla och vi har därför alltid haft förståelse för Channies val att bli solomamma på grund av sin sjukdom.

Vad tänkte du (pappa) och du (mamma) när Channie precis hade berättat om sina planer? Och vad tänker ni om det nu, några år senare?

Mamma: Min oro gällde främst hur det skulle vara för Channie att vara ensamstående med ett barn: Hur skulle hon klara av de långa nätterna när barnet gråter och är otröstligt? Jag var orolig för att det skulle bli för svårt för henne att ta hand om allt själv.

Men allteftersom åren gick och kampen för barnet fortsatte, blev jag mer och mer övertygad om att hon skulle klara det. Jag kunde se hur stark hon var, och jag kunde se att hon bara blev starkare med tiden, ju hårdare behandlingarna blev. När jag såg det hade jag inte längre några tvivel om hon skulle klara sig på egen hand.

Pappa: Jag var aldrig orolig för hur det skulle gå. Jag visste att Channie var stark nog att hantera det på egen hand.

När ni ser tillbaka, finns det något som ni skulle ha velat göra annorlunda?

Båda: Vi har inte riktigt känslan av att det finns något vi skulle göra annorlunda, eftersom vi varit involverade hela tiden. Vi har varit med på ultraljudsundersökningar, ägguttagningar och äggöverföringar, och vi har sett henne sticka sig själv med en sprutor och lyssnat varje gång hon har berättat något för oss.

Vi sitter egentligen bara med glädje och stolthet över att Channie har släppt in oss i sin behandling så mycket som hon har gjort.

Det är nog inte alla som har haft sin mamma och pappa involverade i en så privat och personlig kamp – vi är verkligen glada att vi har varit en del av det.

Vi ser bara fram emot att det ska lyckas så att vi kan se och känna glädjen efter denna långa kamp.

Vad har tagit upp mest utrymme för er under processen?

Mamma: Väntan har tagit upp mycket utrymme för mig. Det var väntan på konsultationer, ultraljudsundersökningar, hormoner, ägguttagning och äggöverföring. Jag upplevde att allt var en enda lång väntan, och jag tänkte ofta: ”När händer något? När kommer det att lyckas?”.

Pappa: Jag gladde mig så mycket inför det. Jag tyckte att det var en stor glädje att Channie skulle bli mamma. Det fick mig att se fram emot att en dag bli morfar igen. Leka, stötta och finnas där för både Channie och barnet. Det ser jag verkligen fram emot.

Känner ni några andra solomammor, eller var det en helt ny värld för er? Vissa kanske måste vänja sig vid tanken, hur påverkades ni?

Båda: Vi är lite bekanta med en solomamma, men annars inte.

Mamma: Min tanke var inte att det var okonventionellt. Mina tankar och bekymmer handlade bara om hur det skulle gå om hon fick ett barn med kolik till exempel; att det inte finns någon som kan ta över eller avlasta.

Det finns ingen partner som kan hjälpa till med blöjbyten, som kan ta över när det blir svårt eller som kan ge Channie en paus om hon behöver det.

Det känns särskilt oroande när vi bor så långt bort och inte bara kan komma och hjälpa till. Det var mest där mina tankar och bekymmer låg. Inte för att det är okonventionellt.

Pappa: Jag tänkte lite på det. Inte för att det är okonventionellt eller för att jag tycker att det är fel av henne att föda ett barn ensam – utan för att det är annorlunda än för de flesta andra. Mina tankar och farhågor handlade dock mest om de utmaningar som skulle kunna uppstå. Skulle hon behöva kämpa mer eftersom hon är ensam med ett barn?

Har ni två pratat med varandra om vad detta skulle innebära och hur ni skulle hantera det

Båda: Ja, det har vi. Vi har pratat om att vi hoppas att hon ska komma hem några helger och vara här med barnet, så att vi båda kan träffa barnet och avlasta Channie.

Vi har också erbjudit henne att bo här i början av hennes mammaledighet – så att vi kan följa barnets utveckling och turas om att gå promenader med barnvagnen så att Channie kan duscha eller sova lite.

Återigen har vi också pratat mycket om det med avståndet: Att vi inte bara kan hjälpa till under de svåra dagarna eller ta hand om barnet när det är sjukt. Och vi har pratat mycket om hur vi kan finnas där för barnet trots avståndet. Vi har också tänkt över att vi kanske inte kommer att träffa det barnet lika mycket som våra andra barnbarn som bor i samma stad. Det krävs mer planering.

Hur har ni stöttat Channie på vägen?

Båda: Vi har stöttat Channie så mycket vi har kunnat och pratat mycket med henne om det. Vi har pratat om hennes bostadssituation, avståndet mellan henne och oss, hur vardagen ser ut med en så liten person, och vi har kommit på idéer om hur vi bäst ska få henne att klara av det ensam.

Vi har frågat hur hon har haft det efter alla undersökningar och lyssnat på henne om hon varit ledsen. Vi har en överenskommelse med Channie om att hon ska meddela oss varje gång hon har varit på sjukhuset – och att vi ska skriva och fråga om vi inte har hört av henne.

Om hon bara skriver till en av oss kommer den andra att ringa och fråga hur det gick, för vi kan inte vänta på att få höra om det (säger hon med ett litet leende). Vi har stått varandra mycket nära under hennes fertilitetsbehandling och är med henne hela vägen. Vad som än händer.

Mamma: Jag höll mig på avstånd till en början, så att hon kunde känna om det verkligen var rätt beslut för henne. Men när det var det, blev jag mycket närvarande och involverad. Pratade och frågade mycket och följde med till behandlingar.

Båda: Vi har gett Channie ett utrymme där hon kan komma till oss och prata om de svåra/jobbiga sakerna. Hon har ingen partner som hon har kunnat få stöd av, så vi har gett henne en plats där hon kan få stöd och ventilera sina frustrationer när kampen har blivit för tuff.

Förhoppningsvis bli ni mor- och farförälder. Har ni pratat med varandra eller med Channie om er roll i barnets och hennes liv?

Båda: Vi har pratat om att hennes barn naturligtvis är ett barnbarn på samma villkor som våra två andra barnbarn. Det spelar ingen roll för oss att det är ett donatorbarn.

Vi har pratat om att när det inte finns någon pappa kan andra män vara en förebild för barnet. Att morfar till exempel kan vara en förebild när det inte finns någon pappa. Och hur morfar också njuter av att umgås med barnbarnen och lära dem en massa saker – så att barnet kan lära sig en del av det som en pappa kanske skulle ha lärt det.

Vi har också pratat om att vi naturligtvis kommer att finnas där för henne och barnet så mycket som möjligt. Att vi både besöker och passar barnet så mycket som möjligt.

Vad tycker ni om er dotters beslut? Och hur delar ni det med er omgivning?

Pappa: Jag berättar att hon är i behandling och att jag är stolt över hur tuff hon är och att hon klarar allt på egen hand.

Mamma: Jag är också väldigt stolt.

Jag är stolt över att kunna berätta om min dotter, som är så tuff att hon vågar göra valet att bli mamma på egen hand och kan utkämpa kampen på egen hand.

Och jag blir stolt när andra också säger att hon är tuff. Naturligtvis ser jag fram emot att bli mormor igen, men stoltheten över att ha en dotter som kan kämpa en så svår kamp på egen hand gör mig enormt stolt.

Vad skulle ni vilja säga till andra föräldrar till en framtida solomamma?

Pappa: Stötta din dotter så mycket du kan! Så hittar ni det bästa sättet att ta er igenom allt tillsammans med henne. Och beröm henne för det hon går igenom – för det är inte alls lätt.

Mamma: Stå vid hennes sida hela tiden och var ett starkt stöd när din dotter behöver hjälp. Säg aldrig: ”Det kommer nog att bli för svårt eller jobbigt” till henne. Och skäms aldrig för de val hon har gjort eller de saker hon går igenom.

Och till solomamman skulle jag säga:

Få de barn du drömmer om – vänta inte! Börja innan kampen blir för hård och åldern gör det svårare för dig.